Regngrå resa med sista Stockholmsbussen
Det är en hel del folk som står och köar i gråvädret på busstationen i Östhammar. Sista turen med 639:an. Sista direktbussen till Stockholm.
Inge Berg kör sista turen med direktbussen Östhammar-Stockholm. En linje han inte kommer att sakna. - Det är jobbigt att köra så här långt. Men man lär känna dem som reser ofta.
Foto: Linus Höök
- Det ska bli skönt att slippa den här linjen, säger han medan han svänger ut ur Östhammar.
- Linjen är 13 mil lång och det är ganska jobbigt att köra så långt. Är man det minsta förkyld eller så, så blir det jobbigt.
Vi kommer ut på sjuttiosexan. Vägen ligger grå och våt framför oss. En lång resa. Det tar ungefär två och en halv timme att resa de tretton milen, och ingen toalett finns det i bussen.
- Nej, det borde det ju egentligen göra. Men jag stannar faktiskt om det är någon som behöver. Det gör jag, säger Inge Berg.
- Jag tycker att människorna på den här linjen är lättsamma. Många vet hur de vill ha det, men det brukar vara en bra stämning ombord. Många åker här ofta, och dem lär man ju känna ganska väl.
En av dagens resenärer är Margareta Hagelthorn. Hon tycker att det är trist att linjen ska läggas ner.
- Det är ju väldigt bekvämt att kunna sätta sig i bussen vid Tekniska högskolan och sen sitta här i lugn och ro och ta sig ända fram till Östhammar. Men jag tycker att de borde reparera kiosken i Hallstavik nu när man kommer att vara tvungen att byta där. Då skulle man kunna gå på toaletten, köpa kaffe... Inte minst på vintern vore det ju bekvämt.
Det är tydligt att en kiosk skulle vara efterlängtad även en regnig augustieftermiddag. Några av Östhammarsresenärerna frågar Inge Berg om man hinner springa in i buskarna. Det går bra, bekräftar han, och ett par ungdomar skyndar iväg för att gödsla buskarna i Hallstavik. "Nästan värt en slant, va?" säger Inge när ungdomarna kommer tillbaka, lättade på det sätt som bara den som varit riktigt kissnödig kan vara.
Ett tiotal regnvåta resenärer ansluter i Hallstavik. Bussen är nästan full. Motorn morrar igång och dörrarna pyser igen. Vi snirklar iväg från Hallstavik.
Direktbussarnas historia är inte så väldigt lång. Efter första världskriget drogs mängder med busslinjer upp kors och tvärs genom Uppland, men på 1930-talet tog Roslagsbanan kontrollen över busstrafiken i Roslagen. Direktbussar skulle ha konkurrerat med tågtrafiken, så bussarna blev anslutningsbussar till tåget. 639 förde Roslagsborna till Rimbo, där de fick byta till tåg. Dagens sträckning uppstod inte förrän på 1990-talet, när UL och SL gick ihop om att driva linjen.
- Vi hade ganska mycket resenärer på den linjen när vi startade, men nu är det ju väldigt få som åker hela vägen. På somrarna åker ju turister och sommargäster ibland med direktbussen, men nästan alla föredrar ju att åka bil. Vill man inte åka bil så går det ju ändå mycket snabbare att åka över Uppsala, säger Anders Engemar på Upplands lokaltrafik, UL.
- Fast vi har faktiskt diskuterat möjligheterna att köra direktbussen på sommaren, tillägger han.
Ändå, trots att 639 tar lång tid på sig för resan mellan Stockholm och Östhammar, har linjen haft sina entusiastiska passagerare. Att kunna göra hela den här resan utan byte har många uppskattat, och att man kunnat åka nästan ända fram på SL-kortet har gjort att det varit en oslagbart billig resa. SL-taxan kommer naturligtvis fortfarande att gälla ända fram tills länsgränsen, men nu får man byta i Hallstavik. Framförallt många gamla som uppskattat direktbussen har uttryckt oro över det obekväma bytet.
En av dem som kommer att sakna direktbussen är Majbritt Lövh från Stockholm. Hon har packat upp en liten matsäck och sitter och mumsar på vindruvor.
- Ja, det kommer ju att bli mycket mer obekvämt. Men jag åkte ju den här linjen även innan den här direktlinjen drog igång, så det ska väl gå bra att byta i Hallstavik. Men jag förstår inte varför de slutar med linjen.
Snirkliga smala vägar på väg mot Rimbo. Värsta delen av hela vägen, enligt Inge Berg. Mycket tung timmertrafik, svajande släp och Rasboolyckan i minnet hos alla busschaufförer.
- Det går inte en dag utan att man tänker på den, säger Inge Berg.
- Det här hänt flera gånger att jag varit orolig för att slå av backspeglarna. Ibland tror jag att timmerbilsförarna inte vet hur pass mycket deras släp svajar i sidled.
Vid Ununge börjar passagerarna tända läslamporna. Gråvädret känns mörkare än det egentligen är och vi ser Roslagen höstna från vår solgula buss. I Edsbro är det rejält mörkt och gatlyktorna är tända. Vid halv sju är vi framme vid den förbluffande stora busstationenen i Rimbo. Busskurerna är utformade för att påminna om järnvägsvagnarna från den tid när Rimbo var den stora järnvägsknutpunkter för Roslagstrafiken. Men det är nästan trettio år sen sista tåget gick.
Efter Rimbo kommer vi ut på motorvägen och det känns tydligt att vi är på väg att lämna glesbygd för storstad. Efter Brottby: motorväg. Stora köplador vid Täby. Vid Arninge ser vi Roslagsbanan, som en gång var den stora pulsådern för trafiken i bygden. Vi passerar Stockholms blå universitet och känner att resan nästan är slut. Böcker packas ihop, väskor dras igen. Vi stannar på hållplatsen vid Tekniska högskolan och efter två timmar och trettiofem minuter är den sista färden över.
- Ja, den saken är klar: jag kommer inte att sakna den här linjen, säger Inge Berg.
Han stänger dörrarna och kör iväg. Skylten 639 STOCKHOLM skiftas till EJ I TRAFIK.
Så jobbar vi med nyheter