Vakthavande brandingenjör Mats Sundelius sätter sig i bilen till räddningscentralen på Viktoria för att få mer information. Åter i bilen igen har han en 20 minuter lång färd framför sig. Det känns som en evighet.
- Det känns extra långt när man vet att det är en stor olycka. Det är lätt att gasa på lite extra och jag måste tvinga mig att ta det lugnt. Det viktigaste är att jag kommer fram om jag ska kunna hjälpa, säger han.
Mats Sundelius sitter i en sliten skinnsoffa på sitt kontor på Fyrislunds brandstation strax söder om Uppsala.
På väggen ovanför soffan hänger ett vykort föreställande en röd minibuss och två brandmän. Kortet har han köpt under sportlovssemestern i Frankrike veckan innan. Andra dagen på jobbet efter lovet sitter han i sin röda brandbil, en volvo v70, på väg ut till olycksplatsen. När han kommer fram har de skadade transporterats bort, dödsfallen konstaterats och brandkår, sjukvårdspersonal och polis finns redan på plats.
- Jag ser den ena bussen i diket med ena sidan uppriven och omkullvräkta säten. Jag undrar först var den andra bussen är innan jag upptäcker den 200 meter längre ner längs vägen. Jag vet att bussarna inte har gått tomma och jag förstår att det här har inte gått bra, säger han.
Sedan börjar arbetet. Som räddningsledare är Mats Sundelius spindeln i nätet. Han ska koordinera de olika insatserna på platsen och se till att allt flyter.
Han tar reda på varifrån de skadade kommer, hur gamla de är, om det var en skolbuss, vilka som var mest skadade och i vilken buss de åkte. Han rapporterar om och om igen om vad som hänt, vad som gjorts, vad som behöver göras till räddningsarbetare, sjukvårdsansvarig, polis, media och bärgare.
- Genom att prata om det inträffade, rapportera, förhöra och ha genomgångar bearbetar jag olyckan. Mitt jobb är också mycket lättare än de andras eftersom jag inte har direkt kontakt med de skadade, säger han.
Mats Sundelius jobbar med olyckor och han är på sätt och vis van att hantera det. Han tror att han genom arbetet har lärt sig att vara mer ödmjuk inför livet. Men även om han är professionell så är han inte oberörd.
- Det här kommer att vara kvar för alltid. Man inser ju hur snabbt livet kan förändras för många. Det kan hända olyckor. Folk kan gå utanför dörren och inte komma tillbaka igen, säger han.
När han åker från olycksplatsen är han trots allt lättad. Han har gjort allt han kunnat och räddningsinsatserna har under omständigheterna varit lyckade. Under samma förhållanden en annan gång kan det gå ännu värre. Tur är inget han räknar med.
(Ursprungligen publicerad i UNT 4 mars 2007)