Räddningsarbetet som ett maraton
Sju personer ur Alundas räddningstjänst var först på olycksplatsen på väg 288 i tisdags. Det är den värsta olyckan som någon av dem har varit med om. Men två dagar efter bussolyckan mår brandmännen ändå förhållandevis bra och får hjälp att bearbeta upplevelsen.
Foto: Pelle Johansson
Under transporten handlade tankarna främst om anhöriga eller bekanta kunde ha drabbats.
- Men vet att det kan vara närstående med på bussen. Det är vår fasa när vi åker ut, säger Ingvar Gustafsson.
Väl på olycksplatsen slås de av att det är tyst, nästan kusligt tyst. Sedan stänger de av känslorna och tar itu med sina uppgifter. Då är två civila personer ur Uppsalas räddningstjänst redan på plats. De har kommit till olyckan på väg till jobbet, och satte i gång att bedöma situationen och prioritera arbetet.
- De gjorde en bra bedömning så att SOS förstod att det var en stor grej och fick ut rätt resurser, säger Mats Sundqvist.
Torsten Andersson berättar att en av de civila från Uppsala gick in i en av bussarna, presenterade sig och fick alla som inte var allvarligt skadade att gå undan.
- Oj, vad snabba ni var, fick han till svar, berättar Torsten Andersson.
De två civila brandmännen från Uppsala förberedde arbetet så att en viktig del redan var utförd när de ordinarie styrkorna kom fram.
- Det som skapar kaoset på en olycksplats är alla oskadade som är chockade, förvirrade, springer runt och kanske skriker. När vi kom fram var de redan tagna åt sidan, säger Johan Borchert.
Förmannen Kent Mattsson hade planer på att stoppa första bästa buss som kom på vägen, köra ut passagerarna och använda bussen för att transportera iväg de lindrigt skadade. Men en tom buss kom längs vägen och kunde användas i stället.
I ett par timmar var brandmännen upptagna vid olycksplatsen. När de skadade hade tagits till sjukhus kommenderades alla inblandade brandmän till Uppsala för ett första samtal om insatsen. Därifrån åkte Alundas brandmän till sin egen brandstation, åt lunch och pratade vidare. Vid tresnåret gick de därifrån, några till sina ordinarie jobb, andra hem.
Känslorna efter en traumatisk upplevelse kommer ofta efteråt. Ingvar Gustafsson såg på tv så länge han kunde på kvällen för att inte se bilderna från olyckan framför sig när han skulle sova.
- Man vill inte ta tag i något större, säger Anders Elm.
- Jag gjorde mat till ungarna, det var allt jag gjorde den dagen, säger Mats Sundqvist.
Torsten Andersson kände sig utmattad i hjärnan, som om den hade sprungit ett maratonlopp.
- Under tisdagen kände jag inte så mycket, men i onsdags började jag tänka lite mer och kände mig handlingsförlamad och lite down, berättar Johan Borchert.
I efterhand insåg Anders Olsson att han kände tre av de avlidna.
- Där reflekterade jag inte över det, säger Anders Olsson.
Förman Kent Mattsson ägnade onsdagen åt att åka runt till dem som deltog i räddningsarbetet.
- Jag besökte killarna jag hade med mig och såg till att de mår bra. Jag har ett ansvar för att de inte går in i väggen, säger Kent Mattsson.
Han och Ingvar Gustafsson åkte också till olycksplatsen och tände en marschall.
För att bearbeta sina upplevelser fick Alundakåren debriefingsamtal med kyrkoherde Lars-Åke Palm från Östhammar i torsdags kväll.
Överlag är Alundastyrkan mycket nöjd med räddningsinsatsen. Samarbetet mellan räddningstjänst och ambulanspersonal fungerade mycket bra.
- Jag är enormt stolt över mina killar. Det var en jobbig smäll, storleken på det, säger Kent Mattsson.
Så jobbar vi med nyheter