Det är torsdag, två dygn efter olyckan och första natten som hon lyckats sova lite.
Hon vill att folk ska få veta vad som hände.
Sig-Britt Eriksson, 63 år, var på väg till jobbet i Gimo och satt på höger sida av bussen vid gången längst fram snett bakom chauffören. Hon lyssnade på radion. I ryggsäcken på sätet bredvid låg smörgåsarna som hon skulle äta på jobbet. Hon var en av de få som var vaken och såg den egna bussen styra ut över mittlinjen samtidigt som den mötande kom närmare och närmare. Hon hörde ljudet av plåt mot plåt. Ljudet var öronbedövande.
Sig-Britt Eriksson sitter vid sitt köksbord och äter grötfrukost. På bordet står tulpaner och rosor från grannar, barn och barnbarn som har hört av sig. Sig-Britt tycker inte att hon gjort något annat de senaste dagarna än att prata i telefon.
Hon får mindre tid till att ensam sitta och tänka. Men det hinner hon ändå. Det första hon tänker på innan hon somnar och när hon vaknar är olyckan.
- Jag ser bilden framför mig av den mötande bussen. Sedan ser jag bussen stå stilla i diket, säger hon.
Däremellan minns hon ingenting. När bussen slutligen stannar blöder hennes läpp som hon bitit igenom. Armen värker.
Hon har en känsla av att fösa något ur sin väg, kanske ett av sätena som kastats iväg, samtidigt som hon tar sin jacka och tar sig ut från bussen. I förarsätet sitter chauffören blodig. Hon frgar inte hur hon mår eller hur skadad hon är.
- Jag tänker i efterhand att jag kanske skulle ha gjort saker annorlunda. Borde jag ha frågat hur hon mådde? Borde jag ha sagt åt henne att sakta ner farten? Kanske skulle det ha gjort skillnad.
Hennes läpp är fortfarande svullen och blånaden på armen har inte gått bort. Hon ser lite trött ut och ögonen tycks då och då under samtalets gång bli djupa och våta. Hon kände tre av de avlidna väl och hon hittar inga andra ord för att beskriva det inträffade än "det är så onödigt".
Sig-Britt Eriksson har åkt buss 811 i 20 år för att komma till jobbet på Sandvik. Hon är halvtidspensionär och arbetar tre dagar ena veckan och två nästa. Om en vecka ska hon åka med bussen igen.
- Jag har aldrig varit rädd förut när jag åker buss. Men den här gången hade jag ont i magen. Vägen var moddig och jag tyckte att det gick alldeles för fort. Jag tänkte att i dag ska jag vara glad om jag kommer fram levande till jobbet, säger hon.
Dagen efter vårt möte ska hon åka in till stan för att köpa en present till sitt barnbarn som fyller år i helgen. Kanske åker hon med bussen till jobbet nästa vecka.
(Ursprungligen publicerad i UNT 4 mars 2007)