På varsin sida om riskkalkylen

I 30 års tid har kärnkraftsindustrin arbetat med att hitta en slutgiltig lösning för det använda kärnbränslet. Hur ser Naturskyddsföreningen på den processen?
MK: - Å ena sidan är det bra att man har jobbat länge och velat ta ansvar under lång tid. Å andra sidan kan jag tycka att man är för låst på variationer av det första konceptet, och än så länge inte prövat andra alternativ tillräckligt väl.

KBS-3-metoden, som SKB vill använda, kom 1976. Det högaktiva avfallet ska läggas i kopparkapslar omgivna av bentonitlera i tunnlar nere i urberget. Vad säger SKB:s vd om den påstådda låsningen?
CT: - Vi har sedan begynnelsen haft med kravet på att utvärdera alternativ. Det som skiljer oss åt är hur djupt man ska gå. Att KBS-3 kom så tidigt beror nog på att det är några grundläggande principer som är ganska uppenbara: geologisk förvaring, flerbarriärsystem, inkapsling, någonting runt kapslarna som ger bästa möjliga miljö och 500-1 000 meters djup nere i berget.

Det alternativ som miljörörelsen vill ska utredas mer innebär att bränslet i stället placeras i tre till fyra kilometer djupa borrhål. Vilka är fördelarna med det?
MK: - Djupa borrhål har en potential att bli bättre och metoden är inte tillräckligt väl utredd. Det har både myndigheterna och regeringen hållit med oss om. På tre till fyra kilometers djup finns vatten som varit stilla i miljontals år medan vattnet är rörligt i ett ytligare förvar på 500-metersnivån. Med KBS-3-modellen är risken stor att ämnen tar sig upp vid ett eventuellt läckage.

Vilka brister ser SKB med djupa borrhål?
CT: - Det är ovedersägligt att fyra kilometer ner i berget kommer man längre bort från den levande biosfären. Men man förlorar alla andra komponenter av flerbarriärsystemet. Det tyngsta skälet är att man inte har kontroll över deponeringen. Du står uppe på markytan och trycker kapslarna fyra kilometer ner med något slags apparat. Man kan aldrig verifiera vilken miljö kapseln hamnar i och om den har skadats på vägen ner.
MK: - Nu formulerar du några av de frågor vi tycker att industrin är skyldig att undersöka i en seriös alternativprövning! Det finns ingen grund för tron att ingenjörskonsten inte skulle kunna lösa detta och klara av att kontrollera ett djupare förvar.

Naturskyddsföreningen menar också att det finns tveksamheter med den metod SKB vill använda. Man hänvisar till nya vetenskapliga försök där koppar korroderat, brutits ner, i syrgasfritt vatten.
MK: - Kopparkapslarna är själva hjärtat, nerven, i systemet och det är klart att detta innebär ett mycket stort frågetecken för hela metoden. Om kapslarna inte håller vad de lovar finns en stor risk att människa och miljö exponeras inom en inte alltför avlägsen framtid. De helt nya resultaten om koppar påverkar säkerhetskalkylerna i grunden.

Hur ser SKB på det?
CT: - Den här frågeställningen kom redan för 20 år sedan. Myndigheterna granskade det då och såg inte att det hade den substansen. Men vi kan inte bara avfärda det utan självklart ska den vetenskapliga halten i det som lagts fram prövas. Det vi har gjort är att vi har sagt: Låt oss anta att resultaten stämmer, vad betyder det i en säkerhetsanalys? Och där är våra analyser tydliga. Även om det stämmer så menar vi att den långsiktiga säkerheten för förvaret inte påverkas.

Om vi ser till platsvalet, då. Hur kommer det sig att man valde att provborra i Oskarshamn och Östhammar?
CT: - I grunden för att platserna uppfyller de krav vi hade på geologi och säkerhet och att lokaliseringsprocessen skulle ske i konstruktiv medverkan med de berörda kommunerna. Att det sedan råkar finnas bra berg i närheten av våra kärnkraftverk är vi bara glada för.

Men är berget det bästa i Sverige?
CT: - Vi har inte undersökt varenda plats i Sverige och det tror jag inte att någon kräver av oss. Men vi kan säga att den plats vi väljer kommer att ha väldigt bra förutsättningar och uppfylla mycket stränga säkerhetskrav.
MK: - Det är klart att det inte är en slump att det är två kärnkraftskommuner! Och det finns geo¬loger som pekar på att utströmningszoner vid kusten är riskabla lokaliseringar.
CT: - Det menar vi att det inte är och vi har flera rapporter som visar det.
Borde man ha gått till väga på något annat sätt vid valet av plats?
MK: - Den kortsiktiga kommunala politiken har inverkat på platsvalet och arbetsmarknads¬politik har ibland blivit vik¬tigare än långsiktig säkerhet. Kommunerna har en viktig roll men om man lyssnar på deras före¬trädare så är önskelistan på nya vägar och forskningsgrejer och gud vet vad, ibland det som man betonar mest.

Borde man ha provborrat på fler platser?
MK: - Ja, det tycker jag.

När SKB lagt fram sitt förslag ska det granskas av myndigheterna och godkännas av regeringen. Ser ni fram emot att frågan nu går in i ett nytt skede?
MK: - Vi har sagt att vi tycker man ska vänta med platsvalet för att utreda de tveksamheter som upptäckts på sistone ytterligare. Om det här ska vara ett förvar som ska vara säkert i 100 000 år, då vinner alla på att man vrider och vänder på frågan på så många sätt det bara går. Att det kommer att granskas är bara bra men alternativen måste också redovisas bättre.
CT: - Vårt ansvar är att ge samhället ett väl underbyggt förslag och jag tycker det är dags att vi levererar det nu. Självklart ska det sedan prövas och kontrolleras om det håller måttet, och det är vi övertygade om att det kommer att göra.

På varsin sida om riskkalkylen

UNT sammanförde Svensk Kärnbränslehanterings vd Claes Thegerström och Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson. Två personer som tycker olika i en av vår tids stora miljöfrågor, hur det radioaktiva kärnbränslet ska tas om hand i 100 000 år.