Det känns nästan som om jag har fått ett faderskapsbesked. Så skriver Andreas Bryhn på sin facebook-sida, efter att han fått besked att han gradvis under våren ska överta ansvaret för Sveriges fortlöpande analyser av kustnära europeisk ål.
Just den europeiska ålen är den enda ålart som finns i Sverige och den ingår i samma bestånd som ålarna i övriga Europa samt östra Medelhavet och Nordafrika. Rekryteringen av den har uppskattningsvis minskat med 90-95 procent de senaste 45 åren, så numera klassas den som kritiskt hotad.
– Våra ålar har rödlistats av den internationella naturvårdsunionen IUCN och naturligtvis är jag bekymrad över hur det ska gå. Här i Sverige har vi begränsat ålfisket kraftigt och numera är det bara på licens som man får fiska ål, men det är inte alla länder som har sådana begränsningar, säger Andreas Bryhn.
Finns det andra orsaker än fisket som nedgången kan bero på?
– Absolut, men vi vet inget säkert. Vattenkraften tar fler ålar än fisket gör, men det kan också bero på parasiter och klimatförändringar.
Ålen är inte som andra fiskar. Ta det faktum att den (i alla fall arterna europeisk ål och nordamerikansk dito) föds i Sargassohavet – nordost om Kuba och Bahamas – och därefter färdas många hundra mil för att växa till sig. När den sedan blir lekmogen, återvänder den till födelseplatsen för att fortplanta sig.
– Det finns ingen människa som har sett ålar para sig. Många försök har gjorts, men hittills har ingen lyckats. Det är som att den inte vill låta sig kartläggas, säger Andreas Bryhn och fortsätter:
– Försök har gjorts med exempelvis sändare, men när en ål får sändaren på sig börjar den bete sig annorlunda.
Andreas Bryhn är 44 år. Född i Stockholm och uppvuxen i Halmstad. Till Uppsala kom han 1997 för att studera till civilingenjör och nationalekonom, med miljöinriktning.
Han doktorerade med en avhandling om övergödning av sjöar och därefter var steget inte långt till Kustlaboratoriet i Öregrund. 2012 fick han tjänst som seniorforskare och i samma veva flyttade han till den lilla kuststaden.
– Jag bor här med min sjuåriga son och vi trivs jättebra, säger han.
Till en början arbetade Andreas Bryhn med modellering av näringsämnen och effekten av övergödning. Därefter väntade en period med skattning av antalet fiskar och vilka arter som finns i vattnen utanför Öregrund, följt av studier om kärnkraftverkens miljöpåverkan.
– Jag har också tittat på de ekonomiska bitarna, om vilken nytta man får från ekosystemet när det gäller exempelvis livsmedel och rekreation, och så har jag varit med och testat fiskeredskap som är säkra för sälar.
Studier som handlat om ålar har han också hunnit med, bland annat när överlevnaden vid kärnkraftverken skulle undersökas.
– De flesta djuren dör om de sugs in i kärnkraftverkens filter, men inte ålarna. Det har visat sig att 85 procent av dem som fastnar faktiskt klarar sig.
När ålen kommer till den svenska västkusten kallas den glasål, eftersom den då har genomskinligt skinn. Kort därefter får skinnet pigment och ålen blir då gul-brun samt får namnet gulål. Vid åtta-nio års ålder antar den en mer silvrig färg och byter namn till blankål. Det är också då, när den blivit till en blankål, som den blir lekmogen och söker sig från våra vatten.
– Det europeiska målet är att 40 procent av ålarna ska kunna lekvandra. I Sverige är vi nära det målet, men inget annat land har kommit så långt som oss i de här frågorna, säger Andreas Bryhn.