- En del säger att folk skrek men jag hörde ingenting. Det var knäpptyst i hela skogen, säger han.
Klockan var tio minuter i sju när Mikael Pettersson lämnade hemmet i Skoby för att köra bilen mot Uppsala, till jobbet som drifttekniker.
Efter ett par minuter ser han en bilkö och tänker att det kanske är någon som har kört av vägen.
- Men sen ser jag bussarna och att de ligger av vägen. Flera bilar har stannat och jag börjar köra om sakta.
-Först då ser jag skadorna på bussarna och stannar bilen framför bussen som kom från Östhammar. Konstigt nog har jag motorn igång, berättar Mikael Pettersson.
Han minns inte hur många bilar som var där eller vad de andra personerna gjorde.
Mycket av det han kommer i håg vill han helst glömma. En sådan minnesbild är när brandkåren tar loss människor ur hålet på den värst drabbade bussens långsida.
Mikael Pettersson ville inte titta men gjorde det ändå och de bilderna bär han med sig nu.
Utanför bussen stod en kvinna, med lindriga skador, som han pratade lite med. Längst tid var han hos chauffören som satt fastklämd i bussen och det är honom han tänker mest på idag.
- Han var skärrad och vi pratade mest om alldagliga saker, som vad jag jobbade med, säger han.
Mikael Pettersson tittade in i bussen men minns inte om det var tio eller femtio personer där inne. Han kommer i håg att han såg människor som hjälpte varandra.
- Nu efteråt tänker jag att jag borde ha gått in och frågat om någon behövde hjälp. Jag hade ju kunnat erbjuda dem min mobiltelefon men jag var helt paralyserad, säger han.
Han upprepar att han hade kunnat agerat annorlunda, på något sätt, och att han tänker på varför han aldrig gick bort till den andra bussen.
När räddningsstyrkorna hade börjat arbeta lämnade han platsen och körde vidare mot Uppsala.
- Efter bara några minuter bröt jag ihop men fortsatte ändå köra. Jag ringde min fru, som blev skärrad, och hon tyckte att jag skulle åka hem, men jag ville fortsätta till jobbet, säger Mikael Pettersson.
Det blev en kort arbetsdag. Kollegerna övertalade honom att ta ledigt och mitt på dagen körde han till Stavby församlingshem där han visste att han kunde få stöd.
Om och om igen under dagen och kvällen berättade han för släkt, vänner och medier om vad han varit med om.
- Så fort jag vaknar tänker jag på det. På de drabbade och på vad som hade hänt om jag kommit några minuter tidigare, säger Mikael Pettersson.
(Ursprungligen publicerad i UNT 4 mars 2007)