1. Varför valde du att lämna Miljöpartiet?
– Förra året var det valår och då arbetade vi mycket utåtriktat. Jag tyckte att vi skulle ha en tanke om att arbeta utåt även efter valet i september och att vi skulle använda oss av de kommunikationsmöjligheter som finns.
2. Vilka tänker du på då?
– Jag tänker på media och på sociala medier, vid sidan av de vanliga vägarna med motioner, interpellationer och debattartiklar.
3. Men du fick inget gehör hos dina partikamrater?
– Nej, intresset var svalt och jag tyckte att det stod still för mycket. Jag är själv väldigt aktiv inom sociala medier och jag blev uppmanad att tagga ner för att inte skada partiet. För mig är medborgardialogen viktig och nu senast har vi tydligt sett det i frågan om en eventuell nedläggning av byskolorna. Politikerna har ändrat sig sedan de hört synpunkter från medborgarna. En sådan dialog kan man absolut föra även på sociala medier.
4. Miljöpartiet ville att du skulle ställa din plats i såväl fullmäktige som socialnämnden till förfogande, men i veckan deltog du i ditt första möte med socialnämnden som så kallad politisk vilde. Hur kändes det?
– Jag var nervös innan, för jag visste ju inte hur de andra ledamöterna skulle agera. Men det gick över förväntan och egentligen är det inte mycket som blir så annorlunda för att jag inte har någon partitillhörighet. Det är faktiskt bara de förberedande mötena inför fullmäktiges sammanträden som jag stängs ute från.
5. Hur ser du på ditt framtida politiska engagemang?
– Jag är övertygad om att det finns behov av en annan typ av kommunikation och information. Det finns engagerade medborgare i vår kommun som vi riskerar att tappa om vi bara stirrar oss blinda på partipolitiken. Jag vill ta tillvara den energi de har, oavsett om det är fotboll, byskolor eller Källör de brinner för och jag tycker att det är oförskämt att avfärda dem bara för att de inte är politiker.
6. Som politisk vilde kan du bara sitta den här mandatperioden. Kommer du att söka dig till något annat parti sedan?
– Om jag vill fortsätta arbeta politiskt måste jag ju göra det, så det är väl bara att börja blädda i partiprogrammen igen... I dagsläget vet jag inte alls vilket jag skulle kunna sympatisera med och inte heller vilket som skulle vilja ha mig. Det är troligt att jag kommer att leta, men nu först tänker jag kämpa på så här och jag är inte alls avskräckt. Jag ser det i stället som en utmaning.