Obehagliga minnen väcks till liv igen

Exakt vad som orsakade olyckan mellan en linjebuss och en personbil på väg 288 på fredagen var ännu inte färdigutrett på fredagen.
Men polisens teori är att personbilen av okänd anledning kommit över på fel sida av vägen. Händelsen gör att folk i trakten tänker tillbaka på bussolyckan vid Rasbo 27 februari 2007 tog sex människors liv och påverkade en hel trakt. Bussolyckan vid Haberga, norr om Alunda, i går fredag fick inte lika allvarliga konsekvenser. Föraren i den mötande personbilen skadades svårt men passagerarna i bussen klarade sig oskadda.
Men trots att det finns många skillnader mellan de två olyckorna, är likheterna för många för att tankarna inte ska börja vandra. Samma väg, samma busslinje, samma tid på dygnet och bara ett par mil emellan platserna.
Kent Mattsson som är deltidsbrandman vid Alunda brandkår träffar vi på brandstationen den här morgonen. Han har kommit tillbaks från utryckningen och precis hunnit prata av sig med kollegerna. I likhet med flera andra i styrkan var han också i tjänst när den svåra olyckan inträffade 2007.
- Man är tillbaka på ruta ett. När vi hörde att det var en buss spelades bandet upp igen, säger han.
Bandet, det är alla minnena från den tidigare olyckan. Då var Kent Mattsson själv insatsledare, nu var han en i styrkan som var först på plats. Ganska snart kunde man konstatera att omfattningen inte var densamma den här gången.
- Insatsen gick bra. Om bussen hade tippat hade vi haft ett helt annat scenario, nu kunde vi lägga alla resurser på den skadade i personbilen, berättar han.
Samtidigt vill han inte lägga skulden varken på vägen eller bussbolaget.

- Det var inte vägens fel, det här är bara sådant som händer. Och ingen skugga ska falla på KR Trafik, de har bra chaufförer.
Vid olycksplatsen pågår bärgningen av bussen fortfarande för fullt vid tiotiden på morgonen och trafiken leds in via den lilla byn Haberga. Vid kanten av grusvägen står Roine Almgren som förlorade sin fru Katarina vid bussolyckan 2007. På fredagsmorgonen blev han uppringd av sin son som bor inte långt från olycksplatsen i Haberga och fick veta att ännu en buss krockat.
- Det var fruktansvärt, det kröp i hela mig, jag var bara tvungen att åka hit, säger han och betraktar bussen som åkt ner i diket på fel sida av vägen.
Vid bostadshusen intill står två kvinnor och pratar. Kristina Pettersson berättar att hon blev väckt av sin man som hört den dova smällen utanför på vägen.
- Det första jag sade var: En bussolycka, igen, och sedan satte jag på mig kläderna.

Kort därefter var Kristina Pettersson som arbetar vid traumaavdelningen på Akademiska sjukhuset på plats vid olycksplatsen med filtar och täcken hon tagit med sig hemifrån.
- Det var väldigt lugnt och passagerarna i bussen verkade må bra. Chauffören ville ha ett täcke och det fick han.
Nu har hon stått utanför huset i snart tre timmar och iakttagit räddningsarbetet, som för att försöka förstå att en allvarlig olycka med en buss inblandad återigen skett på väg 288.
I Gimo kyrkstuga några mil därifrån står en annan person med många minnen av olyckan 2007. Lars-Åke Palm, kyrkoherde i Östhammar, bemannar det stödcentrum som hålls öppet under fredagen. Han hade en liknande roll även då, för ungefär ett år och sju månader sedan.
- Den händelsen som var förra gången präglade nog hela vår bygd och vår kommun och kommer att göra så länge, länge. Det berörde verkligen alla och när något så snarlikt händer igen väcker det tankar och känslor, säger han.
Fast först svarar han på frågan vad han själv tänkte när han fick beskedet om olyckan på fredagsmorgonen.
- Inte nu igen, säger han.

Obehagliga minnen väcks till liv igen

Inte nu igen. Det är det alla säger, det alla tänker. För många i Alundatrakten och i Östhammars kommun blev fredagens bussolycka på väg 288 en obehaglig påminnelse de helst hade varit utan.