Att Ingrid Persenius skulle bli präst var långt ifrån givet. Hon växte upp i Stockholm och efter avslutad skolgång arbetade hon först i butik och sedan som biträde på ett sjukhus.
– En tredagars kurs var allt som behövdes för att arbeta på sjukhus då, berättar hon.
Så utbildade hon sig till företagsekonom, arbetade som det ett tag och läste sedan vidare till läkarsekreterare. Tankar fanns på att bli läkare och hon påbörjade också en utbildning till sjuksköterska, men kände att det inte var rätt och hoppade av.
I stället började hon arbeta på Pressbyrån och hade stora funderingar på vad hon ville med sitt liv. Hon läste Einstein, Darwin och Bibeln. Målade en del. Och bad till och med till Gud.
– Då var jag 25 år och hade aldrig tidigare bett en bön, säger Ingrid Persenius.
Hon kom fram till att hon ville söka meningen med livet och läsa teologi, ett beslut som var lika förvånande för henne själv som för hennes omgivning.
Under utbildningen träffade hon människor som blev viktiga för henne, hennes syn på världen fördjupades och Storkyrkan i Stockholm blev som ett andra hem för henne.
Prästyrket tedde sig som det enda tänkbara och Ingrid Persenius prästvigdes 1981. Samma år blev det allvar med Ragnar Persenius, också han präst och numera biskop i Uppsala stift, och paret gifte sig året därpå.
Ingrid Persenius har varvat tjänster som präst med forskning och 2006 disputerade hon som religionssociolog med avhandlingen Den mänskliga värdigheten.
– Nu är jag 64 år och har arbetat som präst länge, men aldrig tidigare har jag varit kyrkoherde. Skulle jag någon gång få chansen att bli det var det nu, så därför tog jag tillfället i akt när Frösåkers församling sökte en ny kyrkoherde, säger hon.
Efter en månad på plats i Östhammar har hon bara gott att säga om församlingen och dess arbete. Hon framhåller engagerade medarbetare och förtroendevalda och hon hoppas att hon själv, på sikt, ska kunna göra nytta här.
– Än så länge känns det mest som jag tar in och försöker lära känna staden och människorna som bor här, men målet är att vi ska fortsätta vara en levande församling, säger hon.