På en gjuten trädgårdssoffa bland vulkanformade urnor och större krukor med emblem från både Lövstabruk och Carl von Linne, träffar vi författaren och tidigare UNT-medarbetaren Kersti Kollberg och fotografen Björn Ullhagen. De har varit ofta på gjuteriet under arbetet med boken och haft många pratstunder med Göran, Bo och Mia Mattsson som driver gjuteriet. Boken är både en skildring och en kartläggning av en historisk industrimiljö som bevarats sedan 1946 då gjuteriet grundades.
Boken är den andra i en serie. Den första boken handlade om Oljeön, ett oljeraffinaderi i Engelsberg där Kersti Kollbergs farfar arbetat. För bilder bad hon den tidigare kollegan Björn Ullhagen om hjälp. Efter Oljeön ville Björn fortsätta samarbetet i en bok om Alunda gjuteri, där han tidigare fotograferat och fångats av den spännande och riskfyllda miljön under järngjutningsprocessen.
– Sprakandet av glöd då järnet tippar utanför formen ger häftiga fotografiska effekter. Men människorna på gjuteriet vill egentligen inte att järnet ska skvätta, utan rinna i en jämn ström rakt ner i formen, säger Björn Ullhagen.
Från den lilla butiken går en upptrampad stig ner till gjuterilokalen. Ett berg av järnskrot breder ut sig framför trädörren in till loftet där järnet skyfflas in i kupolugnen. Nere i gjuterilokalen är jordgolvet täckt av svart sand som stampats genom många års arbete. Göran Mattsson och hans bror Bosse Mattsson som arbetar, bär blåställ och Bosse är svart av sot och damm i ansiktet. De förbereder formar för nästa gjutning. Det är framförallt trädgårdsurnor som produceras men även beställningsjobb från konstnärer eller företag. Framför våra fötter i sanden ligger en del av en trädgårdssoffa som ska stå i Öregrund.
– Järn är ett tåligt material, en sådan här soffa låg på sjöbotten en lång tid innan den hittades oförstörd, berättar Mia Mattsson.
I boken skildras hur bröderna Mattsson bara genom att byta en blick samarbetar, då de balanserar det tunga kärlet med järnsmältan som ska ner i formarna. Processen är komplicerad och kräver kunskap om fysiska lagar och tekniska detaljer. Kersti Kollberg utmanades av att få språket i boken att passa både en mer och mindre insatt läsare.
– Järngjuteri är ett skådespel i sig och det har varit intressant att följa hur människorna i gjuteriet arbetar. Jag kände också att jag ville sätta hantverket i ett större sammanhang. Det känns viktigt att dokumentera kulturminnen som annars försvinner, säger Kersti Kollberg.
”Alunda gjuteri. Handen, ögat och järnet” släpps den 14 juni på Balkong Förlag.