Nästa generation jägare väntar ivrigt

KRÖNIKA. Ute i hallen står en jaktryggsäck packad inför den stundande älgjakten. Med extratröja, vantar och sockor. Med termos, men utan bredda mackor. Och ovanpå den gröna väskan med sin fällstol, ligger jaktbyxorna och bössan. Laddad och klar.

Nej, det är inte maken som hanterat sitt vapen ovarsamt och lämnat det framme, med slutstycket i. Det är i stället dottern som förberett sig och sina jaktprylar. Snart tre år gammal vet hon precis hur pangandet av rådjur och älgar går till. Hon har gjort det massor av gånger, med sin leksaksbössa som smäller så där lagom högt att hörselskydd är överflödiga.
För henne är jakten något helt naturligt och hon har både tittat på och hjälpt till när pappa flått och styckat. Kokat skallar och monterat troféer på sköldar. Hon blir lika ledsen som hunden om hon inte får följa med ut i skogen och hon längtar tills hon blir så stor att hon själv kan panga djuren. På riktigt.

Det pratas mycket om den dåliga föryngringen inom jägarkåren. Att det mest är uråldriga gubbar som upptar platserna i jaktlagen och att de ungdomar som - mot förmodan - skulle vilja jaga därmed inte ens får chansen. Ja, om de inte har pappa, morfar eller farfar i jaktlaget förstås.
Så är det ju för min lilla därhemma, om hennes intresse för jakten och härligheten består tills hon faktiskt får gå ut med en riktig bössa i sin hand. Fler är de män i hennes närhet som tillhör jägarkåren än som står utanför och här finns för all del också en och annan kvinna som jagar.

Att hon inte skulle få vara med i jaktlaget finns inte på världskartan och detsamma hoppas jag kommer att gälla för andra intresserade med framtiden för sig. Om ni tvekar, ni gubbar som tycker att jägarkåren bara är till för er, kom i håg att någon måste kunna ta över den dag ni inte längre kan jaga. Annars blir såsen inte lika god!