Mikael Ramel är kompositören och ordvrängaren med en bakgrund i 70-talets proggmiljöer. Wille Crafoord är den svenska hiphoppionjären som blev jazzflirtande vissnickrare.
- Vi har vuxit upp i olika konstellationer men vi är ändå samma andas barn. Inte minst så har vi båda skapat musik ganska länge, säger Mikael Ramel och antyder samtidigt varför de kallar sig legitimerade legender.
De sågs som hastigast redan 1997 då Wille Crafoord belönades med Karamelodiktstipendiet.
- När det polkagrisrandiga skynket drogs av honom så började han genast kolla runt efter mig. Jag stod där och kompade farsan. Det visade sig att Wille hade lyssnat mycket på min musik genom åren. Det visste inte jag, berättar Mikael Ramel, som är son till den legendariske sång- och revymakaren Povel Ramel.
Första gången de började prata om ett samarbete var dock betydligt senare, under Wille Crafoords årliga ”Hovturné” i Skåne, där han och kända svenska artister rider mellan slott och herresäten för att ge populära sommarkonserter.
- Wille ville ha mig som gästartist 2011 och sedan dess har vi gjort ett antal duospelningar. Vi har också börjat skriva musik ihop. Vi brukar skicka text- och melodistumpar till varandra, berättar Mikael Ramel och fortästter:
- Texterna handlar ofta om vardagsnära betraktelser ur livet men de kan också rymma kritik mot olika företeelser. Vi vill ha låtar som engagerar publiken. Samtidigt går vi inte förbi de gamla låtarna, sådana som folk gärna vill höra.
Blir det någon låt av Povel också?
- Det kan hända, men det är inget krav. Annars brukar jag framföra farsans låtar i en föreställning som heter Naturbarn, tillsammans med min syster Lotta. Jag tror att det är viktigt att skilja på olika sorters projekt.
Wille Crafoord och Mikael Ramel spelar på Strandhotellet i Öregrund på tisdag.