Lennart Bäck är pensionerad professor i geografi, tidigare verksam vid kulturgeografiska institutionen på Uppsala universitet. I slutet av 1990-talet drog han igång ett projekt i Långalmsfjärden utanför Söderön där han själv har sommarstuga. Algblomningen var då riklig och matfiskbeståndet avtog, liksom båttrafiken och fågellivet. Men det var innan Lennart Bäck och Tuppagren Vattenvårdsförening fick tillstånd att genomföra muddring i fyra av fem kanaler.
– Tidigare gick det knappt att köra båt här. Växtligheten fastnade i propellern hela tiden, säger Lennart Bäck.
Utan muddringsprojekt för tio år sedan hade fjärden varit en insjö inom kort. Djupet i kanalerna var på sina håll inte mer än en halvmeter, och vid lågvatten kunde båtpropellrarna slå i botten och grumla upp farlederna. Vassen gjorde dessutom att kanalerna blev allt smalare och siktdjupet försämrades för varje år.
Men att få tillstånd för muddring är ofta komplicerat och myndigheterna är i regel restriktiva. Så var det även i det här fallet. Men Långalmsfjärden har muddrats tidigare av byborna, och i början av 1940-talet sprängde försvarsmakten i en grund kanal för att kunna ta sig in i fjärden och proviantera färskvatten. Efter en lång resa gav Miljödomstolen sitt tillstånd.
– Den naturliga avsnörningen genom landhöjningen gjorde att Långalmsfjärden var på väg att bli en dyngpöl med biologisk enfald. Nu har vi i stället ett lysande exempel på hur bra det kan bli med en succession av muddringar, säger Lennart Bäck.
Samtidigt kan muddring ge negativa konsekvenser, och skapa sämre miljöer för fiskens lekområden. Lennart Bäck medger det.
– Men det gäller om man muddrar på fel platser, på fel sätt och på fel tid av året. Skulle vi inte ha muddrat här så hade det varit goodbye med fiskreproduktionen i Långalmsfjärden eftersom fisken inte hade kunnat vandra genom de fördjupade kanalerna.
En nackdel för miljön som projektet fört med sig är att många i fritidshusområdena har skaffat sig större båtar med kraftiga propellrar. Alltför höga hastigheter vid stränder och kanaler har lett till erosionsproblem och störningar för fågellivet.
– Båtägare som kör oförsiktigt genom kanalerna har en negativ påverkan. Den saken är klar, säger Lennart Bäck som ändå menar att kostnaderna för projektet varit små i förhållande till nyttan.
För att resultaten ska upprätthållas krävs att man fortsätter att kontrollera vattenkvaliteten och klipper vassen i kanalerna. Nu görs det tre gånger per år.
– Det här är inget som man gör på en kafferast. Det krävs engagemang, vilja och uthållighet, säger Lennart Bäck.
Ingrid Wänstrand är marinekolog på länsstyrelsen i Uppsala. Hon är delvis bekant med Tuppagrensprojektet och välkomnar den nya utvärdering som Lennart Bäck har gjort i år.
– Det är inte alltid man känner till på förhand hur miljön kommer att reagera på muddringar, och man kan inte kräva av en liten markägare att stora uppföljningar ska göras.
Ingrid Wänstrand anser generellt att den största nyttan med muddring är att fritidshusägare kan ta sig fram med sina båtar. Men hon påpekar att Upplandskusten är unik, med landhöjningen och den naturliga avsnörningen som gör att havsvikar blir till sjöar i det flacka landskapet.
– Ekosystem i enskilda vikar kan förändras på ett sätt som många inte tycker om. Men om man hårdrar det och skulle dränera varje fjärd och vik, skulle man störa den naturliga successionen och förlora biologisk mångfald på en större skala.