Med assistenter började livet

Med hjälp av ett brukarstyrt kooperativ har Angelika Laine fått ett helt nytt liv med sin syster som personlig assistent.

Vi träffas på Gimo ridhus. Angelika Laine älskar djur och hjälper till på ridhuset varje fredag förmiddag. Det är lite knepigt att ta sig upp på hästryggen men sedan rider hon vant runt med ena handen på tygeln och den andra rakt ut i luften. Hon ler glatt åt fotografen och smackar med läpparna.
- Ridningen är väldigt bra för handikappade. Det stärker balansen och att ta hand om djur är lugnande. Dessutom lär hon sig ta eget ansvar, säger Therese Edin.

Hon är inte bara Angelika Laines syster utan också hennes gode man och personlig assistent. Hennes engagemang för sin syster är stort och hon har höga krav på hennes omvårdnad.
- På gruppboendet handlade det bara om att få det dagliga att fungera. Och det vardagliga fungerade bra men utvecklingen stannade av. Till sist kändes det mer som förvaring när det hela tiden skulle dras ner på personal, berättar Therese Edin.
Hon tillägger att personalen säkert gjorde sitt bästa. I stället tror hon att förklaringen finns längre upp, det handlar framför allt om fördelningen av resurserna. Till sist såg hon ingen annan utväg än att ta saken i egna händer.

- Jag ansökte till försäkringskassan om att få personliga assistenter till Angelika och fick ja. En av anledningarna var att hon har ett eget språk och därmed särskilda behov.
Angelika Laine kunde nu ha fått assistans via kommunen men i stället valde Therese Edin Rikskooperativet Blå Assistans, ett brukarstyrt kooperativ.
- Jag ringde upp och redan vid första samtalet var jag helt såld. Jag visste att de skulle hjälpa mig. De är mina änglar, till dem kan jag ringa mitt i natten om det skulle behövas.
I dag är Therese Edin själv arbetsledare åt ett lag med fyra ordinarie assistenter och fem vikarier. Och själv har hon den största tjänsten med 30 timmar i veckan som personlig assistent åt Angelika Laine.
- Jag stormtrivs med mitt jobb. Att kunna ge min syster den extra kryddan i hennes liv och ha en grupp som arbetar med bara henne och gör henne till en bättre människa betyder så mycket.
Hon tycker också att hennes syster har utvecklats mycket sedan förändringen skedde.
- Hon är mer självständig och mycket gladare. På sistone har hon också börjat förstå att hon kan ta egna beslut. Vill hon åka till Uppsala så kan hon det. Det är ingen som säger att det inte finns personal till det.

Fortfarande deltar Angelika Laine i kommunens dagliga verksamhet ett antal dagar i veckan. Men även där skulle Therese Edin vilja ha till en förändring. För hennes syster, som har problem med vikten, fungerar det inte så bra att arbeta i ett kafé. I stället skulle hon helst se att hon kunde vara mer på ridskolan.
- Jag skulle vilja ha bort henne från kafeet helt och hållet, frestelsen blir helt enkelt för stor för henne där. Men kommunen har sina ramar och det är så det är, de kan inte gå utanför det, säger hon.

På många plan tycker Therese Edin att hennes systers liv fyllts av mening och innehåll efter att hon flyttade från gruppboendet.
- I dag gör hon saker med sina assistenter varje dag och jag kan själv välja ut den personal som passar henne. Det är hon som ska vara i centrum. Det är hon som ska bestämma. Det är hennes liv, säger Therese Edin och Angelika Laine nickar instämmande.

Med assistenter började livet

Therese Edin tröttnade på stelbent byråkrati och ständiga besparingar. Hon tog saken i egna händer och flyttade sin syster Angelika Laine, som har Downs syndrom, från det kommunala gruppboendet i Östhammar till en egen lägenhet.