Ett trettiotal personer hade slutit upp i Missionskyrkan, där miljörörelsen i vår ordnar en serie träffar med samtal om olika frågor kring slutförvarsprojektet i Forsmark.
Willis Forsling, professor i oorganisk kemi vid Luleå tekniska universitet och ledamot i statliga Kärnavfallsrådet, inledde med att tala om säkerhetsbarriärerna i KBS-3-metoden som kärnkraftsindustrin och dotterbolaget SKB vill använda sig av i slutförvaret.
– Det finns ingen annan industriell produkt som ska fungera så länge, och jag tror inte att det kommer att finnas det heller, sade Willis Forsling.
Peter Szakalos, forskare i korrosionslära vid KTH i Stockholm, talade om kopparkapseln och risken för korrosionsangrepp i underjordsmiljön, inte minst under de inledande århundradena innan bentonitleran hunnit bli vattenmättad och tät.
– Risken finns att salt anrikas på sina ställen på kapslarna vilket leder till kopparkorrosion. Koppar står inte emot korrosion ens i syrefritt vatten, sade Peter Szakalos som är skeptisk till koppar som materialval.
Flera mötesdeltagare hade frågor till forskarna.
Den kanske svåraste frågan för kvällen löd: Är SKB:s metod bra?
– Det tycker jag att man ska bedöma själv. En stor fördel är att man kan se deponihålet där man ska sätta ner kapseln och kan avgöra hur mycket vatten rinner det här, går hålet att använda eller ska man borra ett nytt? Sedan kan det finnas andra aspekter, men man vet vad man har när man sätter ned bränslet, sade Willis Forsling.
Senare i vår fortsätter miljörörelsens serie om långsiktig säkerhet. Närmast ska Karl-Inge Åhäll, geolog och professor vid Karlstads universitet, tala i Östhammars missionskyrka den 26 april om andra tänkbara metoder och platser för slutförvaret.