Först sitter vi i Forsmarks församlingshem. Freddie Wadling och jag. Det är lördagskväll och om en timme ska han äntra scenen i Forsmarks kyrka. Det är högtidlig invigning av Östhammars musikvecka. En bit mat och en 33 centiliters öl på flaska, 4,2 procent. Mer ska han inte ha, hör jag någon säga i musikveckans organisation. Vi är ju i kyrkans hus.
Kristus fäster blicken på oss. Bakom oss hänger en väldig vävnad av sista måltiden med Jesus och lärjungarna. Sista måltiden. Freddie Wadling säger att det alltid, inför varje konsert, känns ”still alive and dying”, som om varje konsert vore den sista.
Han mår inte bra. Kroppen är trasig. Ryggen är paj, den svåra leversjukdomen, nej, han vill inte prata om det. Han känner smärtor som orsakas av lungsjukdomen KOL och han är allergisk mot en massa saker, textiler får han klåda av. Han har förbannat ont. Konserten börjar om en halvtimme. Kön har redan ringlat sig långt utanför kyrkdörren. Det är dags att förflytta sig från församlingshemmet in till konsertlokalen Forsmarks kyrka.
Gör er beredda! Snart kommer en svart bil! Publiken i kön förvarnas om att Freddie Wadling snart får skjuts fram till kyrktrappan. När han stiger ur stödjer han sig tungt mot en käpp i trä med handsnidad knopp. Vi sätter oss på scenen när hans hustru kommer fram och undrar: ”Ska ni sitta där?”
Snart väller allt folk in, hustrun vill att vi för publikens skull och för Freddies drar oss lite tillbaka bakom scenen, ska de lyssna på oss en halvtimme fram till konserten börjar? Vi finner en plats vid altaret, bakom det draperi som skiljer själva altarplatsen och kyrksalen.
Bakom förlåten undrar jag vad som i hela världen håller honom uppe på en scen? Då förklarar han att han måste betala sin hyra och så har han fru och katt. Musikkritiker har kallat Freddie Wadlings röst för landets bästa rockröst. Förra året blev han uppmärksammad med en lång rad spelningar av Bond-låtar. Men han är främst känd för sina många gästframträdanden med Fläskkvartetten. År 2005 fick han Cornelis Vreeswijk-stipendiet.
Han har personlig frasering och en väldans djup känsla, hans röst innehåller både mjukt sammetslent vemod som hård, svart asfalt. Han bara har den, känslan, och man undrar var han får den ifrån? Det är konstnärssjälen i honom, han tänker i bilder, förklarar han. Nu fylls hela kyrkan med ett myller av ljud - och förväntan. Man kan skära stämningen som i bitar.
Konserten börjar. Tomorrow Never Dies med det vänstra benet över det andra och textpärmen i knät. Woah så mycket passion och känsla. Publiken tappar nästan andan. Det blir Bond och Obond. Covers. Det här är bara början.