Lågorna tog allt - utom minnena
Branden i Norrskedikaparken tog alla materiella minnen. Allt är borta, så när som på några klippböcker med tidningsartiklar och en kartong fylld med jubileumsskriften "Norrskedika IF 1925-2000 - 75 år".
Minnen på pränt. 150 barn kom till julgransplundringen i Norrskedikahallen 1972, enligt ett 37 år gammalt nummer av UNT.
Foto:
För många har en danskväll i Norrskedika blivit en avgörande vändpunkt i livet. Många som kommit dit för att festa och dansa har exempelvis mött sina livspartners där.
Så var det för 76-åriga Anne-Maj Karlsson i Östhammar och så var det för 63-årige Jan-Erik Persson i Norrskedika.
Jan-Erik Persson som i många år har hjälpt till att ställa upp frivilligt med att jobba på danskvällarna och gått dit på fritiden för att ta en svängom har hört alla de stora och välkända dansbanden spelat där: ABBA, The Violents med Jerry Willams, Lill-Babs med Simon Brehm, Owe Thörnqvist, Glenmarks, Vikingarna, Wisex med Charlotte Perelli, Arvingarna, Drifters, Jannez, Thorleifs, Sten & Stanley, Lazze Stefans, Barbados och Lotta Engbergs orkester; ja, listan kan göras hur lång som helst på artister som han minns live.
- Jag träffade min fru där och relationen håller än, vi har varit tillsammans i över tjugo år. Redan när jag var i tioårsåldern satt jag på räcket till dansgolvet och hörde Lill-Babs. Sedan har det bara fortsatt. Jag gick på var och varannan dans och har många härliga minnen därifrån. Jag hade ju förstås hoppats på att få fortsätta att nöta ut dansgolvet, nu håller jag tummarna för en återuppbyggnad, säger han.
Anne-May Karlsson har varit på dans i Norrskedikaparken så länge hon minns. Redan på 1940-talet då parken hade två utomhusdansbanor fanns hon med. Den ena spelade modern musik, på den andra var det gammeldans. På den tiden fanns inget dansgolv inomhus, det kom 1972.
En danskväll träffade hon sin blivande sambo.
- Några vänner övertalade mig att följa med på dansen. De var så envisa. Jag kände mig stel, blyg och osäker och ville först inte alls. Men jag lät mig övertalas och så träffade jag min älskling. Vi fick sju fina år tillsammans, han gick ur tiden för ett antal år sedan av en cancersjukdom.
Hon minns en gång då hon bodde i Ed. Då brukade hon cykla till Norrskedikaparken:
- Jag minns en kväll då jag dansade så mycket att jag inte kunde ta på mig skorna efter utan promenerade hem till Ed i bara strumporna. Ja, Norrskedikaparken var verkligen ett trevligt ställe. När vi inte dansade satt vi ute i sommarvärmen och hade picknick i grönskan.
Paret Siw och Bengt Wiik har under fem årtionden vigt sina liv åt föreningens omfattande verksamheter som kretsat kring den dans-, mötes-, samlings- och servicebyggnad som totalförstördes vid den tragiska händelsen.
Nu sitter vi hemma i deras kök. En av deras många vänner Roine Andersson som bor i samhället har tittat in. Bengt och Roine spelade tillsammans i NIF:s fotbollslag under många år.
Vid köksbordet får Siw Wiik något speciellt i ögonvrån. Hon grämer sig över att hon dagarna före branden körde bort en stor låda med fotografier till lokalen i Norrskedikaparken som vittnade om föreningens rika liv.
- Om jag hade vetat vad som skulle hända... Nu är alla foton, säger hon dystert.
Ända sedan 1964 och under många år framåt hade hon tålamodet att ta hand om fotbollssektionens pappersexercis. Hon var den första kvinnan att sitta med i Norrskedikas IF:s fotbollssektion som sekreterare, var den första kvinnan att vara med i styrelserna både för Upplands fotbollförbund och Svenska fotbollförbundet.
När hon öppnar klippärmarna och bläddrar fram mellan arken fäster vi ögonen på en artikel från 1969 med rubriken Kvinnan bakom allt i Norrskedika. Klubben var annorlunda om man jämförde med andra. Norrskedika IF ägde både skog, mark, idrottshall - och hade en kvinnlig sekreterare!
- När styrelsemöten öppnades sa alltid ordföranden "min dam och mina herrar." Den första tiden kallade gubbarna i styrelserna mig för "fruntimret", men det tog jag snart ur dem. De började allt mer visa respekt. Jag lottade alltid junior-SM i fotboll och såg till att Norrskedika fick det första damlaget, säger hon och bläddrar vidare.
Hennes första minne av Bengt Wiik som senare kom att bli hennes man och livskamrat fick hon när hon som ung frivillig eldsjäl kokade kaffe till fotbollsspelarna i den lokal som utplånades tidigare i veckan. Då möttes deras ögon. Men det var inte på serveringen utan vid ett annat tillfälle som de träffades och blev ett par.
- Var och hur? Det är en hemlis, säger hon och får ett illmarigt uttryck i ansiktet.
Vid köksbordet stannar tiden. Bengt Wiik som var NIF:s välkände fotbollsspelare sneglar i backspegeln. Fotbollen och dansen har alltid varit föreningens hörnstenar sedan 1940-talet. Själv började han spela fotboll i pojklaget när han var tio. Hans aktiva karriär som fotbollsspelare slutade 1976. Men han har alltid jobbat praktiskt i föreningen. Bland annat var han med när "Plan", som Norrskedikaparkens byggnad kallats i folkmun, byggdes ut i flera olika etapper.
- När idrottsparken invigdes 1945 kallades lokalen kort och gott för "Serveringen". Sedan byggdes den till 1967 med gymnastiksal och omklädningsrum. År 1972 byggdes så det stora, rymliga dansgolvet på 600 kvadratmeter.
Nu är paret Wiiks barn och barnbarn aktiva och engagerade i föreningens verksamhet.
- Jag ser framåt. Nu tar alla i bygden nya tag. Med gemensamma krafter ska vi återuppbygga parken. Det är det enda som gäller och jag blir djupt rörd när jag ser alla goda människor som hör av sig för att stötta oss i det arbetet. Vi ska fixa det, säger Bengt Wiik.
Så jobbar vi med nyheter