Kvarnen blir museum efter 30 år
Kvarnen vid Forsmarks bruk har varit stängd i trettio år. Nu öppnas den för allmänheten igen.Orsaken: En nyfiken informatör och en narkotikaspanare med mjölnarblod i ådrorna.
När han öppnade dörren häpnade han. Allt hade lämnats orört sedan kvarnen stängde 1976 : böcker med beskrivningar över hur mycket mjöl som producerades och åt vem, tabeller med viktmått, maskiner och skötselråd. På en maskin, sikten, fanns till och med mjöldammet kvar.
— Det är som om de bara gått på lunch och lämnat allt. När jag såg det fick jag en idé om att man borde göra ett museum, säger Anders Markgren.
Han fick klartecken från Forsmarks företagsledning för att utföra projektet. Med god hjälp av Bengt Lindh, den siste mjölnarens son, har han utforskat kvarnens historia.
Kvarnen byggdes 1902. 1913 flyttade Bengt Lindhs farfar, Johan, in på bruket och började arbeta som mjölnare. I slutet av 40-talet tog sonen Halvar över. Familjen bodde i ett stort hus på bruksgatan.
Bengt Lindh minns barndomen med ett leende. Livet kring kvarnen var händelserikt. På morgonen stod bönderna i kö för att få mala säden. De kom med häst och vagn, inte sällan ändå från Valö och Lövstabruk.
— Jag var nästan jämt vid kvarnen som liten. Ibland fick jag hjälpa till att leda in hästarna i stallet. Pappa kände nästan alla på bygden och fick alltid höra en massa skvaller, säger Bengt Lindh.
När han gick in i kvarnen på nytt väcktes minnena till liv.
— Det var lite märkligt. Allt kom över en. Det kändes nästan som i går.
Solljuset strilar in mellan väggplankorna i kvarnbyggnaden. Träet har klarat sig väl i kampen mot tiden. På vinden står anordningen som hissade upp säckarna med säd. En ranglig trappa med välslitna plankor leder till våningen under. Där står de tre kvarnstenarna, den mjöldammiga sikten och en betningsmaskin. Utsädet betades med kvicksilver för att bland annat få bort svampsporer.
— Jag minns att jag gick och bar flaskor med kvicksilver. Pappa använde inte ens handskar. Ingen visste hur farligt det var. Men sedan försvann fasanerna och fåglarnas ägg blev sköra, säger Bengt Lindh.
1966 förbjöds metoden i Sverige efter att man märkt att framför allt fröätande fåglar tog skada.
På 70-talet blev kön med bönder allt kortare och lönsamheten för Forsmarks kvarn minskade. När Bengt Lindhs far gick i pension 1976 togs kvarnen ur drift.
— Efter den dagen satte pappa inte sin fot där mer. Men jag tror att han var ganska nöjd med det, säger Bengt Lindh.
Själv har han aldrig drömt om att fortsätta i faderns spår. Han utbildade sig istället till polis och flyttade till Stockholm. Där har han arbetat som narkotikaspanare åt Rikskriminalen och Europol. I dag är han pensionär och bor större delen av året i sitt torp på Forsmarks bruk, alldeles i närheten av kvarnen.
— Jag är glad att kvarnen blir museum. Det är trevligt att den inte bara står och förfaller, säger han.
Kanske får han även se kvarnstenarna väckas till liv. Anders Markgren vill nämligen försöka få igång kvarnen igen.
— Det vore drömmen. Då skulle vi kunna mala vårt eget kvarnmjöl, säger han.
Så jobbar vi med nyheter