KRÖNIKA: Ingen ville tala om vinnare

KRÖNIKA. När SKB berättat att Forsmark får slutförvaret för använt kärnbränsle faller allas blickar naturligt mot vinnaren - Jacob Spangenberg (C) Östhammar. Förloraren, Peter Wretlund (S), Oskarshamn, stirrar framför sig och ser för en stund mest ut att vilja vara någon annanstans.
Fast nej, så var det ju inte alls. För det här var en dag när ingen ville tala om vinnare - och ännu mindre om förlorare. Beslutet om slutförvaret är minsann en allvarlig sak och kan inte liknas vid en simpel tävling mellan två intresserade kommuner.
Eller?

Om och om igen har det betonats på sistone. Det handlar bara om säkraste platsen, allt annat är oväsentligt. Det använda kärnbränslet som är bland det farligaste avfall människan producerat måste hållas avskilt från omgivningen i 100 000 år. Ingenting är viktigare än att slutförvaret faktiskt fungerar som det är tänkt. I det sammanhanget spelar arbetstillfällen för den kommun som får förvaret mindre roll. Regional utveckling och oanade möjligheter för företagarna är av underordnad betydelse.
Och varken SKB-anställda eller kommunalpolitiker bör visa känslor. Glädje eller besvikelse är liksom bannlyst.

Men det är en konst att inte trilla dit. Dagen före beslutet talar Jacob Spangenberg om att det känns som en final i en fotbollsturnering. Och på den stora dagen hänger den klassiska sportfrågan på allas läppar:
- Hur känns det?
Så frågar journalisterna om och om igen när de radar upp sig framför kommunalråden.
I Östhammars kommun fanns det säkert både en och annan som ropade både "jipii!" och "å nej!" hemma framför datorn eller i tv-soffan. Och på SKB:s kontor i Forsmark bjuder platschefen på tårta.

Fast på ett plan har kommunerna faktiskt lyckats förvandla valet av plats för kärnbränsleförvaret till något annat än en tävlan. Kommunalråden Jacob Spangenberg (C) och Peter Wretlund (S), hans motpart i Oskarshamn, har skickligt förhandlat fram ett mervärdesavtal som innehåller större satsningar till den kommun som inte får förvaret. Men då väljer vi i medierna naturligtvis att kalla det "tröstpris".