Socialsekreteraren Geli Lytter tog emot samtal från polis, kolleger, medier och många oroliga människor.
- Jag är helt slut och adrenalinet börjar gå ned i kroppen. Nu tänker jag på vad vi gjorde som var bra och vad vi hade kunnat göra annorlunda. Men det känns som om människor är nöjda, säger hon när vi träffar henne två dagar efter olyckan.
När bussolyckan hände hade Geli Lytter varit ansvarig för Östhammar kommuns Posom-grupp i tio dagar. Posom står för psykiskt och socialt arbete och gruppens uppgift är att snabbt upprätta stödcentrum för att ta emot människor i kris. Kommunen, landstinget, kyrkan och polisen samkör alla sina resurser.
- Vi hade inte ens haft vårt första möte. Det var inbokat den nionde mars, berättar Geli Lytter.
Hon skulle inte ha arbetat alls i tisdags utan vara hemma med sina barn som har öroninflammation. I stället fick maken stanna hemma och Geli Lytters arbetsdag blev tolv timmar lång med en kort paus innan nästa pass började.
När hon fick höra om olyckan åkte hon direkt till uppsamlingsplatsen i Stavby. Där var ingen aktivitet kvar utan delar av Posom-gruppen åkte i stället till Akademiska sjukhuset, medan Geli Lytter och övriga startade det första kriscentrumet på Östhammars församlingsgård.
- Det viktiga var att det skulle vara lätt att bara slinka in om man behövde prata med någon. Både för dem som var direkt involverade, anhöriga eller de som hade tänkt åka bussen, säger hon.
När de förstod att det fanns skadade från flera orter startades kriscentrum även i Gimo och Alunda. Personal ringdes in, gensvaret var enormt och många ville ställa upp med sin kompetens. De hade en tydlig ansvarsfördelning som gjorde att Geli Lytter aldrig var rädd för att inte kunna bemöta oron hos dem som hörde av sig.
-Jag bestämde tidigt att jag inte skulle gå in i psykosocialt arbete för då äts jag upp av det och tappar fokus. Det fanns folk som aktivt tog den biten och i stället arbetade jag rent administrativt, berättar hon.
Trots att hon var orolig för att någon hon kände hade varit med på bussen fanns det lite tid till egna tankar. Särskilt jobbigt blev det när polisen började identifiera de omkomna och sa att de eventuellt skulle gå ut med namnen.
- Då gungade det lite under fötterna och jag tänkte på om det skulle vara någon jag känner. Skulle jag orka jobba vidare då? Jag var också livrädd för att missa information, säger Geli Lytter.
I gruppen fann hon stöd när samtalen blev färre. När hon sedan blev ledig sökte hon sig ändå tillbaka till kollegerna. Lite av kontrollbehov men också för tröst.
(Ursprungligen publicerad i UNT 4 mars 2007)