Tioåriga Lova Hemlin spänner på sig armskydden. Och benskydden. Och så scarfen, ryggskyddet, hjälmen och skridskorna.
– Det är värt det ändå, hellre än att slå sig, säger hon.
Liksom de andra i Östhammars SK:s dam- och flicklag balanserar hon sedan på skridskoskydden över de få metrarna grus mellan omklädningsrummet och ishallen. En efter en glider de ut i rinken.
Tränaren Joachim Lindström blåser i visselpipan och alla samlas nere i hörnet av hallen. Så tar de fart. Accelererar, slänger sig på mage och tar sig upp direkt. Accelererar igen och tvärbromsar så att isen far upp i vita kaskader.
De här lagen lyfts fram, bland annat av internationella ishockeyförbundet, som en lyckad satsning på damhockey.
– Du får verkligen adrenalin. Man tror inte att man kan bli så arg som man blir på en match, eller ta i så, säger Karin Berglund.
Hon och Jenny Stigsson står vid sidan av rinken. De har kommit trots att de inte kan spela i dag.
– Jag sköt av mig pekfingret på matchen i lördags, så jag är skadad. Det är inte helt av, men det är en spricka över fingret, säger Jenny Stigsson.
Hon är här för gemenskapen.
– Man vill träffa alla, se vad man missar, visa sitt intresse, säger hon.
De har båda spelat hockey i flera år, och var med när laget grundades.
– Det var typ vi som startade det. Jag körde när jag var yngre och spelade i ett lag med både tjejer och killar, men sedan slutade jag eftersom inte fanns lag för tjejer, säger Karin Berglund.
Men ett par år senare var de fortfarande sugna på att spela, och tillsammans med ett par ledare drogs ett flicklag igång år 2010.
Joachim Lindström minns att det var ett gäng tjejer som kom och ville spela.
– De hade spelat fotboll, var jätteduktiga och ville ha en vintersport. Först testade de innebandy, men där blev de undanskuffade från träningstider och de var ingen som tog sig an dem. Tjejerna blev lite besvikna, det var liksom inget lag de räknade med kändes det som. Det var så de kom till hockeyn, säger han.
Enligt Joachim Lindström krävs det medveten satsning för att få igång ett flicklag.
– Det krävs att man har utbildade ledare, och så måste föreningen ta det på allvar och ge bra istider och förutsättningar. Jag tror också att det krävs tjejer som håller på som är föredömen.
Han berättar att när de bjöd in till ett flicklag kom det dubbelt så många tjejer som ville prova, jämfört med när de spelade tillsammans med killar.
– Det är väl tillhörigheten, att tjejerna känner en vi-känsla. De kanske tror att det är mycket tuffare att träna med killar, men jag ser ingen skillnad i inställningen på isen, säger han.
Joachim Lindström tycker att det ser ganska bra ut med damhockeyn i Uppland, men önskar mer av de större klubbarna.
– Almtuna till exempel, de har ju ett mycket större upptagningsområde. I Almtuna-Iron blev de av med tiderna förra året, de tyckte ”varför ska de ha träningstiderna om det inte kommer så många”. Samma sak med Norrtälje och Arlanda wings. De är fantastiskt duktiga på pojksidan, men de har inget rent tjejlag ännu, säger han.
Övningsmatchen är inne på de sista minuterna. Tempot ökar.
– Spela tjejer, passa på! ropar Joachim Lindström.
Plötsligt faller en av spelarna. Hon glider på isen och ligger sedan stilla på mage. Alla stannar upp och samlas runt henne. En efter en börjar de att hamra med klubborna mot isen, det smattrar i hallen.
– Det betyder typ ”peppar, peppar”, att vi vill att hon ställer sig upp själv och inte behöver bäras ut, förklarar Jenny Stigsson.