Den danske hertigen Knut Lavard hade varit på kungligt gille när han blev mördad den 7 januari 1131 i Haraldstedts skog nära Ringsted i Danmark. Den händelsen blev början till det som i dag är knutmasso i Gimo. Det berättar Ingrid Björnstedt, pensionerad adjunkt i biologi och geografi som är född och uppvuxen i Gimo, men bor i Huddinge sedan 50 år. Hon har grävt i historien bakom knutmasso på tjugondag Knut. Det får ett eget kapitel i en skrift hon arbetar på, hennes fjärde om Gimo.
Ett skäl till att hon vill berätta historien om knutmasso är en villfarelse som fått stor spridning, bland annat genom Upsala Nya Tidning.
– Jag har varit upprörd varje gång jag läst felaktigheten om svälten, utbrister hon.
Den historien går ut på att knutmasso skulle ha sitt ursprung i att de fattiga på bruket svalt på vintern och måste gå runt och tigga mat och klädde ut sig för att inte bli igenkända. Stolligt, hävdar Ingrid Björnstedt och lutar sig mot avlidne Hans Tillman, metodiklektor i historia och geografi i Uppsala, som precis som hon var vallonättling. Enligt honom förekom egentligen ingen svält på Gimo bruk. Vid missväxt importerades säd från Ryssland.
Vi återvänder till Knut Lavard. Han mördades på uppdrag av sin kusin Magnus Nilsson, som såg Knut som en rival om Danmarks tron. Efter Knut Lavards död spreds rykten om att det skett under vid hans grav och 1169 blev han ett katolskt helgon. Året efter lades hans kvarlevor i ett skrin Sankt Bendts Kirke i Ringsted.
Dödsdagen blev hans minnesdag, men i Sverige flyttades Knutdagen på 1600-talet till den 13 januari. En teori om varför, är att varje större kyrkohögtid förr hade en slags efterfest åtta dagar senare.
Knut Lavards blev handels beskyddare och under medeltiden spreds knutsgillen med sjöfarande handelsmän ända till Uppland. Gillena var medelpunkten i nöjeslivet och i regel uppkallade efter ett helgon. De hade religiösa inslag och man drack skålar till helgonets minne.
– Det finns inte så mycket att forska i om gillena. Gustav Vasa sopade rent när han rev alla gillestugorna och förstörde inventarierna eftersom de förknippades med katolska kyrkan, berättar Ingrid Björnstedt.
Det finns dock en tjock bok om knutsgillen skriven av Curt Wallin – Knutsgillena i det medeltida Sverige. Där har Ingrid Björnstedt läst att knutsgillen firades stort och festligt som årsavslutning. Enligt traditionen var det även dagen då all julmat skulle vara uppäten. Att klä ut sig till så kallade Knutgubbar blev också ett uppskattat nöje.
Knutmassotraditionen är gammal. Ingrid Björnstedt är ganska övertygad om att den medeltida handelsplatsen invid Olandsån och Skäfthammars kyrka är orsaken till att traditionen är så stark i Gimo.
Ingrid Björnstedts skrift har titeln Nya inblickar i Gimos spännande kulturhistoria. Hon hoppas få den utgiven i början av våren.
– Jag har kontaktat Gimo hembygdsförening som jag har varit med och startat. De är mycket intresserade, säger hon.
Gimo knutmassoförening äter ärtsoppa och punch – precis som man gjorde på de årliga knutsgillena. De borde byta namn till Gimo knutsgille, tycker Ingrid Björnstedt.
– Och min önskan är att kafeterian i gamla Kvarnen, på Bruksgatan där Knutmassomuseet ligger, byter namn till Knutsalen.