"Jag hör inte från folk omkring mig 'Vad bra du får hjälp.' Tvärtom säger de 'stackars dig, det har aldrig fungerat för någon, det är svårt att få hjälp'. Ska det vara så?" frågar mamman.
Louise, som egentligen heter något annat, sitter vid köksbordet i radhuset. Från taklampan dinglar en ängel som format händerna i en bön. I Alunda har hon och yngste sonen bott tillsammans sedan 2016.
– Jag tror att det var det som startade allt, skilsmässan. Han tog den väldigt hårt och ville att vi skulle bli tillsammans igen, säger Louise.
Skolgången blev svårare och svårare för sonen. Mellanstadiet kantades av skolkning och han hade problem med kompisar. Samtidigt levde sonen i en resväska mellan mamma och pappa.
– Barn ska inte leva så, jag märkte att han mådde dåligt. Han var alltid uppe sent och till slut kontaktade jag skolpsykologen. Hon sa att hon skulle hjälpa honom, men efter ett tag ville han sluta gå dit.
Skolpsykologen hade gjort en orosanmälan till socialen och därmed kände sonen att relationen var skadad. En utredning gjordes, men lades ner. Efter ett tag bytte sonen skola igen och även där gjordes en utredning som lades ner.
– Till slut ansökte jag själv om stöd för min son, vilket vi fick. Men jag jobbade inte i Östhammars kommun då och hade lång resväg till jobbet. Vi var tvungna att avbryta kontakten.
Problemen fortsatte för sonen. Under högstadiet fick Louise en video från appen Snapchat skickad till sig. I videon ser man att sonen röker cannabis.
– Det skrämde mig. Det sägs att cannabis är porten vidare till kriminalitet. Det var därför jag hörde av mig till socialen i Östhammar igen.
Men socialen visade sig vara fel väg att gå för Louise. Hon berättar att hon istället för hjälp möttes av mothugg och utskällningar.
– Socialsekreteraren skällde ut mig och sa att jag inte är närvarande i min sons liv. Det blir paradoxalt. Har man inget jobb är man ett socialfall, har man ett jobb är man en dålig förälder. Man pratar om socialomsorg men man uppför sig så lågt. Hur dålig kan jag vara om jag försöker hjälpa min son? Det känns som ett spel för gallerierna.
Idag går sonen sista året på gymnasiet i Uppsala och tillbringar sin fritid där. I augusti mådde sonen dåligt och fick åka in akut till sjukhuset då man trodde att han hade fått covid-19. Istället fann läkarna en hög dos amfetamin i sonens kropp. Enligt Louise är han även bekant med en kriminell man som idag sitter i fängelse.
"Som förälder söker man hjälp överallt, men ingen tar något på allvar. Det spelar för galleriet." säger "Louise".
Antalet våldsbrott där en misstänkt är mellan 13 och 20 år fördubblades i Uppsala 2018–2019. För "Louise" är det en kamp mot klockan. Nästa år fyller sonen 18, och då kan det vara försent att få hjälp.
– Jag vill att han får hjälp i Uppsala. Ska han åka fram och tillbaka till Östhammar flera gånger i veckan kommer han missa skolan. Det kan inte vara så svårt att flytta på ett ärende. Tänker inte människor logiskt?
Östhammars kommun har bränt sina broar, anser Louise. Men enligt Anna Engqvist, verksamhetschef för barn och unga på socialförvaltningen i Östhammar, är sådana här ärenden svåra.
– Vi tillfrågar en annan kommun men vi kan inte kräva att kommunen tar över ärendet. Jag kan inte kommentera det här fallet men det är alltid beklagligt när någon känner missnöje över oss, säger Anna Engqvist.
Louise tittar ut genom köksfönstret. Blicken är uppgiven, och sucken som följer likaså.
– Jag har till och med ringt polisen för att fråga om hjälp, men de säger att de inte kan göra något om han inte begått ett brott, säger hon och skakar på huvudet.
– Det är ju det jag vill undvika.
"Louise" har bott i Alunda sedan skiljsmässan. Nu har den yngsta sonen tagit små steg in i den kriminella världen i Uppsala – något hon förtvivlat försöker stoppa.