Kallt bad när badortsdagarna fyllde 10 år

UNT:s utsände reporter, det vill säga undertecknad, stod på land iklädd baddräkt anno 1900 och småhuttrade medan Öregrundskännaren Stig Sandelin äntrade stora scenen för sitt invigningstal. Efter invigningen skulle jag och tiotalet andra badare inför en skrämmande stor publik simma ut i havet, runda en boj och ta oss så fort som möjligt in till land igen. Förr så gjorde man under badortsepoken. Eller? Jag försökte glömma min nervositet och i stället lyssna på Stig Sandelins berättelse om badortstiden i Öregrund och hur den mer välsituerade medelklassen och den kulturella eliten roade sig i Öregrund kring förra sekelskiftet. Hur jag än lyssnade hörde jag aldrig Stig Sandelin säga något om att man ofta badade i svinkallt vatten och rundade en boj, fyrtio meter ut i det stora blå. Jag bestämde mig för att inte tro på ryktena om vattentemperaturen. Lite skämtsamt vände jag mig till en ung man som liksom jag var iklädd randig baddräkt med spets.
- Det lär vara 13 grader i vattnet, sade jag.
Ynglingen, som bar namnet Roger Wiik, svarade snabbt:
- Jaja, vid ytan. Men sedan blir det kallt under.

Stig Sandelin avslutade sitt tal med att be publiken följa badarna ned mot vattnet. Nu fanns det ingen återvändo. I vattenbrynet ledde Ingalill Sundgren en liten uppvärmningsövning, med stretchrörelser och benböj till tonerna av mässningsorkestern Blåslaget. Lite kändes nog historiens vingslag, med mässingsblås och ja, tidsenliga baddräkter och allt.
Men alltför snabbt tog musiken slut, och badortsdoppet var ett faktum. Publiken hejade på medan vi tassade på tå ned i vattnet och... alla tankar frös till is, utom en: simma utav bara helvete runt bojen, och sedan raka spåret upp på land. Precis när jag rundade bojen fick jag en kallsup när en medsimmare framför mig gjorde ett kraftfullt bentag i luften. Jag hostade och höll samtidigt på att trassla in mig i tampen till bojen och tänkte att nu får någon funktionär bärga mig härifrån med båt. Och möjligen dykare. Men jag kom loss och närmade mig med allt långsammare simtag land, medan pulsen slog som en hammare mot huvudet. Efter en evighet var jag uppe, på stapplande, stela ben.

Sedan var allt som ett töcken. Vi blev serverade punsch från Norrtelje Brenneri, och det är möjligt att orkestern spelade och att publiken applåderade för Uppsalabon Martin Wichardt, som simmat snabbast, men jag vet inte. Jag frös så att jag skakade samtidigt som mjölksyran kändes både i låren och i underarmarna. Men jag hade klarat det, och ville inte tänka på vad tjejen i Öregrunds turistbyrå sagt när jag hyrde baddräkten tidigare på morgonen: Badortsdoppet är ju ingen prestation, det är mest en kul grej.

Kallt bad när badortsdagarna fyllde 10 år

Före badortsdoppet gick det rykten. Det är väl en tretton-fjorton grader i vattnet, sades det från flera håll.