Julfirandet på Örskär år 1877 slutade i tragik
Julfirandet på den lilla ön Örskär fick ett tragiskt slut år 1877. Femton personer omkom i det iskalla vattnet vid en storm på väg hem från julottan i Gräsö kyrka. Nio minderåriga barn blev föräldralösa, och livet på Örskär blev sig aldrig mer likt.
Foto: Jan Lundquist (Illustration)
Enligt källorna såg familjerna på ön fram emot julen särskilt mycket det aktuella året. Inte så mycket för firandet hemma, som för det fina decembervädret som gav hopp om att de skulle kunna besöka julottan i Gräsö kyrka.
Barnen stannade hemma
De flesta barnen fick stanna hemma, medan 16 personer i åldern 12 till 45 år samlades klockan ett på natten vid sjöbodarna och bryggan. Uppslutningen blev större än vad någon trott, och sällskapet fick därför välta upp en större båt och göra den segelklar.
Kyrkbåten lämnar Örskär. En fin vind från nordväst ger båten fart ut mot öster genom Örskärssund. Vid skären öster om Norrboda avtar vinden, och i höjd med Söderboda blir det helt vindstilla. Sista biten till sjöss tvingas man ro över det spegelblanka vattnet. Väl i land på Gräsö följer en timmes fotmarsch över ön. Innan de är framme vid kyrkan kan de höra klockorna i klockstapeln ringa. De är sena.
När örsarna, som Örskärborna kallades, kommer in i Gräsö kyrka är kyrkan helt fullsatt. Men ingen tycker att de långväga besökarna ska behöva stå, och därför bereds plats åt dem runt altarringen.
Nygifta
Bland örsarna finns ett nygift par, Fredrik och Karolina Gräsman. De sitter vid altarringen på samma plats där de nyligen blivit vigda. Karolina Gräsman slumrar till under julottan. Hon drömmer om grönt, kallt havsvatten och att hon hjälplöst dras nedåt mot djupet. Precis när vattnet når henne till hakan vaknar hon, skräckslagen och helt bestämd med att hon inte tänker resa med båten hem till Örskär. Då vet hon inte att hon är den enda av de 16 örsarna i kyrkan som ska överleva dagen.
Mörkt och vågor
Klockan sju på morgonen är julottan slut. Det är fortfarande mörkt ute, men vinden har vridit sig mot sydost. När sällskapet tagit farväl av vänner och bekanta ger de sig i väg hemåt. Väl ute på Gallfjärden går vågorna vita, och det iskalla vattnet stänker över relingen. Många fryser och rorsmannen beslutar att kvinnorna ska sättas i land vid Östermörtarö och ta sig landvägen upp till Gräsö norra ända.
Vid Norrboda återförenas man. Vinden har tilltagit ännu mer. Alla kvinnor kliver ombord på båten, utom en. Karolina Gräsman vägrar fortfarande att åka med efter sin upplevelse i kyrkan. Hon beger sig till släktingar på norra Gräsö i stället.
Vad som hände på kyrkbåten sedan är det egentligen ingen som vet. Vittnen saknas till den tragiska olyckan, då femton personer drunknade i det iskalla, gröna vattnet. Gissningsvis blev de offer för en kraftig stormby, som lär ha blåst in med snö över norra Gräsö på juldagens eftermiddag vid 15-tiden.
Vräktes omkull
Kyrkbåten befann sig då vid det mest oskyddade stället på kusten, utanför Uggeludden. Innan de har hunnit bärga seglen har stormbyn troligen vräkt omkull kyrkbåten, och ingen överlever kampen i det snöblandade vattnet.
På Örskär väntade de som stannat hemma förgäves. Under annandagen gick ett antal män ned till sundet för att se om kyrkfolket var på ingång med båten. Senare på dagen fann man olycksplatsen, och ryktet om vad som hänt spred sig snabbt. Vid draggningen återfanns svägerskorna Margareta Högström och Johanna Månsdotter, hårt omslingrade om varandra. Sjömannen Karl Gräsman påträffades fastsurrad med vänstra armen vid masten. Med högra armen höll han ännu i döden om fyrmästarens tolvåriga son Teodor Alm, som var den yngste som omkom.
Livet på Örskär blev sig aldrig mer likt efter olyckan. Nio minderåriga barn blev föräldralösa och stora delar av öns arbetsföra befolkning dog. En nationell insamling startades för att hjälpa de nödställda familjerna, men stora delar av befolkningen lämnade ön de följande åren. Snart fanns bara fyrpersonalen kvar.
Örskärsvisan
Många visor och dikter finns nedtecknade om händelsen 1877. Mest känd är Örskärsvisan, som skrevs ett tiotal år efter olyckan och sjöngs i många hem på Gräsö om kvällarna runt förra sekelskiftet. Sista versen återges här:
Mången vid det dystra minnet ännu gråter
Fast väl tiden läker sorg, så är ju och dess lag
Men vi tror vi träffas åter
På evighetens långa, stora dag.
Så jobbar vi med nyheter