''Jag trodde att han skulle slå ihjäl mig''
Behovet av en jourlägenhet för utsatta kvinnor är stort i Östhammar. Kvinnojourens lägenhet är ofta upptagen och därför vill man nu att kommunen ska skaffa en lägenhet som kan fungera som tillfällig bostad.
Det berättar Susanne som akut fick hjälp av kvinnojouren i Östhammar en dag i höstas. Hon hade tur och kunde under en tid bo i deras jourlägenhet.
Enligt kvinnojouren Frejas ordförande Kristina Forsberg är hennes historia typisk för de kvinnor som jouren hjälper.
Susanne träffade sin blivande man för ett par år sedan.
—Han var så snäll och jättetrevlig. Han var verkligen charmig, säger Susanne med eftertryck där vi sitter i ett ombonat och julpyntat kök.
Skulle kontrollera allt
Hon vill berätta vad hon varit med om, kanske för att kunna hjälpa någon annan som hamnat i samma situation, för att visa att det går att lämna och att hjälp finns att få.
Den snälla och vänliga mannen förändrades emellertid när de flyttat ihop. Det började med kränkande ord.
—Men jag skakade av mig det, reagerade inte så mycket i början.
Riktigt när allting började och när det stegrades till fysiskt våld vet hon inte.
Vad hon vet är dock att han fick det att låta som om allt våld var hennes fel.
—Han var tvungen att göra så för att jag hade gjort fel.
Han kontrollerade henne alltid och lyssnade på henne när hon pratade i telefon.
—Jag höll luren emellan oss. När jag hade varit ute frågade han var jag hade varit, han tog tid när jag handlade. Till slut blev jag helt isolerad.
—Tänk om dagmamman visste hur skönt jag tyckte det var att träffa henne, säger Susanne och tittar ut mot den mörka vinterkvällen.
—Vad hemskt det var. Vad HEMSKT det var, säger hon när hon funderat en stund.
—Jag kände mig som ett stort misstag hela jag. Allt var bara fel.
UNT: Varför lämnade du honom inte?
—Jag tänkte många gånger att jag skulle gå men jag vågade inte. Han var ju emellanåt väldigt trevlig också. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Slog och slog och slog
Men en händelse för en tid sedan fick henne att lämna honom.
Det var en sen kväll och de hade bråkat.
—Sedan slog han mig. Han slog och slog och slog.
Hon skrek för att hon hoppades att någon av grannarna skulle höra. Om de gjorde det vet hon inte, ingen hjälpte till.
Under den påföljande natten funderade hon på hur hon skulle göra.
—Men jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Efter en sömnlös natt lämnade hon sin man tidigt på morgonen.
Ett av hennes barn hade sett misshandeln och det var nog det som fick henne att bestämma sig, när hon såg hur rädd barnet var.
Hon polisanmälde mannen och kom så småningom i kontakt med kvinnojouren i Östhammar.
Oron var stor innan hon visste att hennes man blivit hämtad av polisen och senare anhållen och häktad.
—Det var hemskt att inte veta. Jag var väldigt rädd.
Dömdes till fängelse
Nu har en rättegång varit. Mannen dömdes för grov kvinnofridskränkning till bland annat sex månaders fängelse. Men domen är överklagad och en ny domstolsförhandling väntar.
Samtidigt förbereder sig Susanne för att flytta hem till sin egen lägenhet för hon vill inte leva under flykt så mycket längre till.
—Jag har inte gjort något fel. Varför ska jag gömma mig? Det känns viktigt för barnen att de kan komma hem igen.
Förberedelserna är emellertid många. Flera olika larm och nya lås måste hon bland annat skaffa.
Vägen tillbaka är lång men i dag är hon glad att hon till slut tog det svåra steget.
—Hade jag inte gjort det och hade jag inte fått hjälp av kvinnojouren så hade jag nog inte suttit här i dag.
Fotnot: Susanne heter egentligen något annat.
Så jobbar vi med nyheter