En segelbåt är på väg ut från fritidsbåtshamnen i Östhammar. Badstranden vid Krutudden är ännu tom och öde. Men snart nog kommer sommargästerna och semesterfirarna till kusten. Då står rent, klart och badbart vatten högt upp på önskelistan.
Fast de senaste åren har larmrapporterna om Östersjön avlöst varandra. Och SMHI varnar redan för att årets algblomning kan bli kraftig om det blir en fin sommar.
– Övergödning och miljögifter är de två enskilt största problemen. Det startade egentligen när man började använda konstgödsel i jordbruket samtidigt som det blev fler och fler avlopp som gick ut i vattnet. Övergödningen leder i sin tur till algblomning och igenväxning med trådformiga grönalger. Det blir allmänt otrevligt, svårt att ta sig fram med båt och inte så kul att bada, berättar Ingrid Wänstrand marinekolog på länsstyrelsen i Uppsala.
Syrebrist i djupet ställer bland annat till det för torsken. Enorma döda områden breder numera ut sig på botten av det som kallas Egentliga Östersjön, söder om Ålands hav.
– Östersjön hade sitt sämsta år förra året med den största utbredningen av syrgasfria bottnar någonsin, säger Ingrid Wänstrand.
Lennart Nordvarg, chef vid naturmiljöenheten på länsstyrelsen, påpekar att Östersjön drabbas hårt eftersom det är ett litet hav med dålig vattenomsättning. Men på senare år har reningen förbättrats och jordbruket arbetat med att minska sina utsläpp.
– Lokalt sett, i innerskärgårdens vikar, kan man se massvis med förbättringar sedan 70-talet. Det handlar även om att stora industrier har börjat rena sina utsläpp mycket bättre, säger Ingrid Wänstrand.
Att effekterna inte låtit visa sig i större omfattning beror på att befolkningstrycket runt innanhavet ökat. Men man kan inte bara säga att det är våra grannar i östers fel.
– Vi har ett kollektivt ansvar för Östersjön. Visst finns det mycket påverkan från Baltikum men Sverige påverkar också. Vi är inte utan skuld, säger Lennart Nordvarg.
Det krävs arbete både internationellt, nationellt, regionalt och lokalt för att komma tillrätta med problemen. För länsstyrelsen är det kusten i Uppsala län som gäller och behoven är stora. När statusen klassades av myndigheten förra året var resultatet långt ifrån tillfredställande.
– Granfjärden, Östhammarsfjärden, Hargsviken och Karlholmsfjärden fick sämst miljöstatus. Längre ut ser det bättre ut men det blir aldrig bra i något vatten i hela länet. Det är måttlig status eller sämre överallt, säger Ingrid Wänstrand.
Den satsning som nu görs på havsmiljön av länsstyrelsen, Upplandsstiftelsen och kommunerna är större än på länge – och ska förhoppningsvis göra stor skillnad. Östhammarsfjärden vars glittrande vatten ligger framför oss är en av de aktuella platserna. Här är siktdjupet i vissa fall minimalt och den ekologiska balansen skev. Det stora problemet är resterna efter gamla synder som samlats på hög i bottensedimenten varifrån det läcker ut stora mängder fosfor. Något som gynnar tillväxten av växtplankton.
– Meningen nu är att man ska låta utreda om en aluminiumlösning som harvas ner och sprutas in i bottnarna kan binda fosforn. Det här är en metod som sedan tidigare använts i flera sjöar i Sverige och i världen, berättar Ingrid Wänstrand.
Utredningen pågår i två år och först när den är klar bestämmer man sig för om man ska gå vidare. Om behandlingen faktiskt genomförs skulle det förmodligen få stor effekt, men det kostar också en hel del pengar.
Parallellt med detta vidtas andra åtgärder. I höst hoppas man komma igång med att fiska upp stora mängder vitfisk; brax, id och mört som inte anses vara så goda att äta, ur fjärden. Fisk som sedan skickas till Uppsala för att användas till biobränsle.
– All fisk innehåller fosfor och genom att ta bort fisk lyfter man bort fosforn. Samtidigt ändrar man artsammansättningen så att andelen rovfiskar ökar, något som också kan göra att det blir mindre alger, säger Ingrid Wänstrand.
I Karlholmsfjärden längre norrut är det istället miljögift i form av dioxin som är det stora problemet och nu hoppas man kunna reda ut en gång för alla var föroreningskällan finns. Att få bort dioxin (som även tillförs genom nedfall från luften) i vattnet längs våra kuster är något det jobbas med på flera håll. Det är viktigt inte minst för strömmingen som idag inte anses som tjänlig föda av EU på grund av sina höga dioxinhalter.
Var projekten än bedrivs så bygger de på lokal förankring.
– Vi måste informera de boende om betydelsen av vattendragen och få dem med på tåget. De måste vilja jobba för att förbättra sitt eget vatten, säger Ingrid Wänstrand.
Vi vandrar ner mot havet för att ta några bilder. Ingrid hittar ett stycke av vattenväxten borstnate i Östhammarsfjärden som hon glatt håller upp mot kameran.
Både hon och Lennart Nordvarg är medvetna om att det talats i åratal om satsningar på fjärdarna här. Och att det finns en risk att människor blir grymt besvikna om det bara blir utredningar och inte så mycket konkreta åtgärder den här gången heller.
– Men det borde inte behöva bli så. Det finns ett annat fokus på de här frågorna i dag än i mitten av 1990-talet. Och det finns pengar att söka för att faktiskt göra något, säger Lennart Nordvarg.