Veteranerna i ”Gugges gäng” är några av dem som bygger.
Tystnaden ligger tät och tung över torget i Gimo. Bara några enstaka personer kämpar sig fram i snålblåsten förbi biblioteket och gallerian. Lugnet härskar, det bedrägliga lugnet. För bakom dörrar och nerdragna persienner arbetas det hårt.
På söndag kommer Bruksgatan att formligen explodera i färg, form och festyra då årets stora händelse är här: Knutmasso. Helt spontant, utan större organisation runtomkring, ska Gimoborna för, ja vem vet för vilket år i rad, samlas för midvinterfest.
Tusentals människor kommer att jubla åt de flera meter höga ”knutgubbarna” som lockar till undran och skratt. Anonyma personer i heltäckande masker kommer att passa på att dansa och göra bort sig. Mängder av utklädda barn kommer att ringa på bygdens dörrar för att, sjunga, läsa dikter och fråga efter godis.
Det är helt enkelt en folkfest utan motstycke och ingen annanstans firas Knutmasso som i Gimo. Jo, kanske i Österbybruk. Där har man fått flytta sitt firande för att det inte ska krocka och vilken folkfest som är bäst, ja, det svaret får man nog lämna till de som deltar.
En stor hög svart skumgummi ligger på golvet. Arbetsbordet är täckt av skisser och i taket ligger flera jättelika huvuden med välkända ansikten från tidigare Knutmassofiranden.
I ett gult garage på Åkerigatan arbetar fyra män i princip dagligen i några månaders tid före Knutmasso varje år. Det är ”Gugges gäng”, Pär Gustavsson och hans kompisar Robert Lager, Lennart Wärnborg och Patric Johansson. De är Knutmassoveteraner som är inne på sitt trettionde år som ”gäng” på Knutmasso. Under åren har de byggt allt från en jättelik Svampbob fyrkant till Gladiatorerna i form av stora skumgummidräkter. De syr, limmar, skissar, klipper och dricker en och annan öl från kylen som står bekvämt placerad på golvet intill dem.
– Man tänker inte på något annat, på nätterna drömmer jag om näsor och andra detaljer. Det är lite overkligt alltihop. säger Lennart Wärnborg som är nyast i Gugges gäng.
De andra delar hans upplevelse
– Jag var 12 när jag byggde den första masken och har hållit på sedan dess. Det är något visst med Knutmasso och fast jag ibland har sagt mig att jag ska sluta så går det inte, säger Pär Gustavsson.
Varje år är det en lika rolig utmaning vad de ska ta sig an att bygga. Från bläddrande bland bilder, till skisser, till färdiga gubbar.
– Det blir förstås något som ligger i tiden, sådant är alltid roligast, säger Robert Lager.
Vad de bygger i år är – förstås – en väl bevarad hemlighet som absolut inte får avslöjas i förtid. Men igenkänningen är närmast garanterad.
– Men det här är en riktig publikgrej, folk kommer absolut att känna igen det och garvar när vi går förbi, säger Pär Gustavsson.
Kanske blir det ännu mer folk i år. Turister från hela landet brukar leta sig till Gimo på tjugondag Knut och efter att det nyligen gjordes en dokumentärfilm om Knutmasso kommer kanske ännu fler få upp ögonen. Men det hänger förstås på vädret också.
– Allra bäst är några minusgrader och ett tunt snötäckte som gör att inget man ställer ner blir smutsigt, säger Lennart Wärnborg.
På en bänk i garaget står en nyinköpt högtalare som spelar välbekant musik, som förhoppningsvis ska hålla alla timmarna under söndagens fest. Efter den paraden blir det förstås dans i folkets hus, och sedan efterfest i Gugges (Pärs) garage. Så är det alltid.
Och sedan blir det vardag och tystnaden faller åter över Gimo.
– Efteråt är det semester, ända till nästa år, säger Pär Gustavsson.
Bortglömda. Förra årets gubbar ligger och dammar under taket.
Foto: Johanna Stenius
Syr och limmar. Robert Lager ordnar med en detalj på en Knutmassogubbe.