Hon tvingades skruva ned tempot

Det skulle vara en överdrift att säga att trafikolyckan förändrade allt. Men den svåra hjärnskadan som drabbade Birgitta Forsberg från Öregrund tvingade henne att skruva ner på tempot och stanna upp. Fyra år efteråt snurrar allt fortfarande lite långsammare.

För Birgitta Forsberg i Öregrund förändrades en stor del av livet för fyra år sedan.

För Birgitta Forsberg i Öregrund förändrades en stor del av livet för fyra år sedan.

Foto: Hans E Ericson

Östhammar2008-12-28 08:07
"Två personer skadades i en våldsam kollision mellan en bil och en älg i höjd med Sund mellan riksväg 76 och Öregrund vid 20-tiden på tisdagskvällen. Styrkor från brandkårerna i Öregrund och Östhammar dirigerades till olycksplatsen, och de skadade fördes i ambulanser till sjukhus. Bilen demolerades kraftigt."

Det var allt som stod i den lilla­ notisen i UNT dagen efter.
Men bakom orden finns en verklighet som fortsätter att påverka Birgitta Forsberg och hennes omgivning.
Fast själva händelsen är barmhärtigt nog helt bortsuddad ur hennes medvetande.
- Det jag minns bäst är när min bekant hämtade upp mig utan­för jobbet i Uppsala kvart över fem. Jag hade lovat att visa honom huset­ i Öregrund som jag köpt våren­ dessförinnan.
Det var på tillbakavägen det hände. En stor älg sprang plötsligt ut framför bilen på den mörka vägen och vid den kraftiga smällen trycktes biltaket in helt på den sida där Birgitta Forsberg satt.

raren klarade sig näst intill oskadd, själv fördes hon till sjukhus med en svår hjärnskada och svävade under några timmar mellan­ liv och död.
- Läkarna sade till mina barn att jag hade haft änglavakt. Men själv har jag inga minnesbilder av olyckan alls. Det är en väldigt speciell­ situation när man tänker på att man varit med om en händelse man inte vet någonting om. På sitt sätt är det ganska fantastiskt. Jag kände ingen rädsla eller oro. Och jag hade inte ont.
Inte heller veckan efteråt finns kvar i hennes medvetande. Där­efter är det några mindre fragment som träder fram.
- Det jag upplevde väldigt starkt var att jag kände mig så otroligt kärleksfull. Det var så många som hälsade på mig, så många fantastiska personer. Det hände att jag ville dela med mig av min egen lunch och en bekant har berättat att jag frågat om hon inte ville vila bredvid mig i sängen, berättar hon och skrattar lätt.

Hon tror att det handlade om att ha varit nära döden. En sorts tacksamhet för livet, för att fortfarande finnas till, här och nu, som var nästan överväldigande.
Den första tiden levde hon dag för dag, lärde sig gå igen med gåstolen och skickades till rehabilitering för att öva på det allra mest vardagliga. Det svåraste var alla intryck som svämmade över henne. Plötsligt kunde hon inte sortera bland väsentligheterna, ta in det som verkligen spelade någon roll och stänga ute resten.
- Det var som att hjärnan inte hade något skydd. Jag blev illa­mående och yr när det blev för många intryck.
Hon beskriver det som att ha en väckarklocka i huvudet som ringer­ ilsket när det blir för mycket­. Då måste hon stänga av och varva ner.
Men det besked som tog henne hårdast var det som kom från en psykolog. Han förklarade att de flesta i hennes ålder som fick en så allvarlig hjärnskada hade svårt att komma tillbaka till jobbet igen.
- Då gick jag i gång. Det var nog det som gjorde att jag kände att jag SKA bara tillbaka. För jobbet, det var livet för mig.

Vid tiden för olyckan var hon social­direktör på länsstyrelsen. Efter att ha arbetstränat och arbetat deltid en period gick hon upp till heltid på samma tjänst.
­­­ Men till sist gick det inte längre.
- Jag var för trött och orkade till slut inte se medarbetarna på enheten. Förr hade jag ett otroligt helikopterseende, jag kunde ha många bollar i luften, kunde­ reflektera och befrukta mina egna tankar. Men mycket av det är tyvärr­ borta och det blev väldigt ­tydligt som chef.
Efter mycken vånda tvingades hon till sist be om nya arbetsuppgifter. Nu jobbar hon 75 procent som integrationssamordnare på länsstyrelsen. Uppgiften innebär att verka för att det finns bered­skap i kommunerna för mot­tagandet av nyanlända flyktingar, ett spännande och ansvarsfullt uppdrag men utan underställd personal.

Även utanför arbetet har livet förändrats. Koordinationen och minnet sviktar. Hon går inte ut ensam i skogen av rädsla för att tappa­ bort sig och det händer att hon famlar efter orden.
Att bli fullt återställd är målet men det tar tid och ibland testar hon hur långt hon har kommit genom­ att gå in på Ikea.
- Det är fortfarande svårt. Skulle­ det inte vara för de gröna pilarna i golvet så skulle jag inte fixa det och hitta ut igen. Fast ibland undrar­ jag om det är så många känner det och att jag egentligen är ganska frisk.
Men förändringarna är inte alls bara av ondo. När hon tvingades skruva ner tempot fick hon tid för annat. Hon började måla akvarell och insåg tydligt hur mycket vänner­ och bekanta betydde.

Ett halvår efter olyckan bjöd hon in alla som hört av sig efter olyckan till en fest. Det blev 120 inbjudningar och 85 personer tackade ja till "pånyttfödelsedagen" på Societetshuset i Öregrund.
Någon ilska över det som drabbat henne känner hon inte. Tvärtom är hon faktiskt tacksam över en del av de lärdomar som kom på köpet.
- Jag är nog en person som aldrig känt mig bitter. Jag tänkte i stället, vad kan jag lära mig av det här? Och det var nog att stanna upp i livet.
- Sedan kan man ju tycka att behövdes det verkligen en så kraftig smäll, ska man behöva få ett helt biltak i skallen för att fatta det.
Del 1
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!