Strax innan klockan slår halv fyra står ett trettiotal barn och föräldrar och stampar i gruset utanför herrgården. Elmore Holm är sju år och mycket otålig.
– Jag har väntat i två mil. Kan det börja någon gång eller?
När porten väl öppnas av spökberättaren Annica Trolin-Andersson går ett sus genom gruppen och en av pojkarna peppar sig själv genom att kavla upp ärmarna och spänna musklerna.
– Törs ni nu då? frågar Annica Trolin-Andersson.
Svaret kommer blixtsnabbt.
– Det är väl klart! säger Elmore Holm.
Annica Trolin-Andersson och kollegan Rose Marie Nejdling har jobbat med spökvandringarna i ett tiotal år och har med tiden lärt sig att anpassa spänningen efter barnens ålder.
– Vi är snällare mot de yngre. Vuxna kan vi till och med röra vid ibland. Men ibland är föräldrarna räddare än barnen, säger Annica Trolin-Andersson.
Besökarna bjuds på historier om de personer som en gång bott på herrgården, som till exempel den gamle brukspatronen Per Adolph Tamm som på ålderns höst lät bygga om en fåtölj till rullstol.
– Experter har försökt att mäta luftdrag och golvets lutning men ingen har kunnat förklara varför rullstolen ibland plötsligt har flyttat sig, säger Rose Marie Nejdling.
Slutligen blir det dags att fortsätta spökvandringen nere i källaren.
– Nu vill jag inte vara här längre, säger Elmore Holm lika bestämt som tidigare.
Bildtext:
FLADDERMÖSS. ”Bli inte rädda om det fladdrar till i ansiktet, det är bara fladdermöss”, säger spökberättaren. Harry Reiman inspekterar bordet med döda fladdermöss som samlats upp i källaren.
TYSTNAD. Ett trettiotal barn och föräldrar kom till Österbybruks herrgård för att gå på spökvandring och tystnaden var andäktig när Rose Marie Nejdling berättade sina historier.