I modellen visas hur slutförvaret ska fungera. Kopparkapseln placeras i berghålet, omsluten bentonitlera.
Kärnkraften 2/5
Medan Sverige väntar, agerar Finland. Just nu byggs världens enda slutförvar för använt kärnbränsle här, 10 mil norr om Åbo. Nästan rakt över havet, sett från Forsmark, pågår ett intensivt arbete med att bygga 100 tunnlar som ska härbärgera 6 500 ton radioaktivt avfall.
Metoden för att förvara bränslet är densamma som den svenska modell som nu diskuteras intensivt i Sverige, inte minst politiskt. Faktum är att metoden egentligen är svensk från början. Finland bestämde sig tidigt att hänga på tåget när Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) presenterade KBS3-metoden. Och nu har finländarna kört ifrån svenskarna. Hur gick det till?
Ett enkelt svar skulle kunna vara: I Finland bygger man först och frågar sen.
Enligt Posivas utvecklingsdirektör Tiina Jalonen är det framför allt beslutsprocessen som skiljer.
– Finska riksdagen fattade sitt principbeslut om att detta är metoden vi ska använda redan 2001. Då sattes en tidsplan som vi följt sedan dess, säger hon.
Ansökan om att få bygga slutförvaret lämnades in 2012 och ett ja från regeringen kom i november 2015, nio månader efter att den finska strålsäkerhetsmyndigheten STUK lämnat sitt yttrande om att anläggningen bedöms som säker.
– Hela processen har varit öppen och transparent. Politiskt är det stor enighet i frågan och finländarna litar på sina tekniska experter och myndigheter, säger Tiina Jalonen.
"Finländarna litar på sina tekniska experter och myndigheter" säger Tiina Jalonen, utvecklingsdirektör på Posiva.
Även finska miljöpartiet är positivt och betraktar kärnkraften som ett fossilfritt, miljövänligt energialternativ.
Men den politiska enigheten är bara en förklaring. Faktum är att det skulle vara omöjligt, rent lagligt, för oss svenskar att härma Finland. I Sverige är det inte möjligt att gå fram i etapper eftersom slutförvaret prövas enligt både kärntekniklagen och miljöbalken. Kärnavfallsrådet i Sverige har föreslagit att regeringen bör överväga en lagändring så att detta blir möjligt, men hittills finns inga sådana initiativ från regeringen. Hela processen måste vara klar, alla ansökningar godkända, innan det kan börja byggas.
I tunnlarna i berget kommer varje kopparkapsel som är 1,05 meter i diameter sänkas ned i vertikala hål som är 8 meter djupa.
I Finland satte man spaden i jorden flera år innan man fått drifttillstånd. Utgrävningarna av berget påbörjades för att bygga en "testanläggning". Ansökan om driften lämnas in i slutet av 2021 och det beräknas ta drygt två år att få svar. 2025 kan de första kopparkapslarna placeras i förvaringen om processen löper smärtfritt.
Fram till dess pågår ett intensivt arbete 430 meter ner i berget med att bygga Onkalo som slutförvaret heter. På finska betyder det "hålighet". Det är hit vi tagit oss nu för att se tunnlarna med egna ögon. Det som byggs här övervakas förstås också med stort intresse av SKB.
– Vi har ett nära och bra samarbete över gränsen, inte minst ur forskningssynpunkt, säger Tiina Jalonen.
Posivas geolog Jyrki Liimatainen kör oss ner i underjorden. Att ta sig ner till kapselstationen på 437 meters djup tar cirka 15 minuter.
***
Vi sitter i en minivan på väg ned i underjorden, utrustade med säkerhetsprylar som syrgasmask, ficklampor och hjälmar. Bilen rundar en krök och en port in i berget öppnar sig med ett rassel. Det kommer att ta ungefär 15 minuter att färdas den fem kilometer långa vägen ner. Under tiden pekar Posivas geolog Jyrki Liimatainen ut kontrollutrustning, brandsäkra utrymmen och berättar lite om arbetsförhållandena.
Geologen Jyrki Liimatainen konstaterar att urberget här är detsamma här som i Forsmark. Det är bara ett mindre hav emellan.
– Temperaturen i tunneln är konstant 12–14 grader. Här är också ganska torrt. Vi kontrollerar vattenläckaget hela tiden, det är viktigt att grundvattennivån inte sjunker för mycket. Just nu ligger vi på 30 liter per minut och gränsen är satt till 120 liter, så vi ligger bra till, säger han.
Med på vägen ner i underjorden är även Pasi Tuohimaa, kommunikationschef på Posiva, Finlands motsvarighet till svenska SKB. Han berättar om berget, som är en av de viktiga barriärerna för att skydda människor, djur och natur från radioaktivitet.
Pasi Tuohimaa beskriver slutförvaret Onkalo som en ”unik plats på jorden”. Och i hänseende av att det inte finns något påbörjat liknande slutförvar någon annanstans än här har han rätt.
– Vi har valt att placera deponeringstunnlarna på sprickfria bergytor, just för att undvika att rörelser eller vattenströmmar påverkar kapslarna. Men det är inte berget som är det viktigaste, utan kapseln, säger han.
SKB och Posivas valda modell, den så kallade KBS3-metoden, går ut på att placera bränslet i gjutjärnsbehållare som sedan stoppas in i ett kopparrör. Väl nere i bergets hålrum omsluts kopparkapslarna med bentonitlera.
Innan bränslet läggs in i tunnlarna har det mellanlagrats i 40 år i speciella bassänger. Så lång tid tar det innan bränslet kan hanteras inför slutförvaring. I Finland finns de bassängerna intill kärnkraftverken. I Sverige fraktas Forsmarks avfall på båt till Oskarshamn och läggs i mellanlagret Clab. Även den svenska inkapslingsanläggningen ska placeras i Oskarshamn och därifrån ska allt avfall alltså sedan transporteras tillbaka till Forsmark och det planerade slutförvaret.
– Svenskarna är lite speciella, säger Pasi Tuohimaa, och syftar på att SKB givit efter för att det ska bli rättvist mellan kärnkraftkommunerna i stället för att, som han tycker, välja den mest praktiska lösningen.
Inkapslingsanläggningen, den första i sitt slag, är totalt cirka 11 500 kvadratmeter stor.
Att ha inkapslingsanläggningen direkt ovanför bergrummet för att transportera kapslarna kortast möjliga väg direkt ner till kapselstationen med hjälp av speciella hissar är en viktig del i det finska slutförvarssystemet.
Just nu lägger Skanska sista handen vid betongbunkern med 1,3 meter tjocka väggar. Där ska packandet av kopparkapslarna fjärrstyras för att sedan hissas ner i underjorden. Inga människor ska sätta sin fot där efter att anläggningen tagits i bruk, även om det kommer vara möjligt om exempelvis något behöver underhållsarbete.
Skanska håller nu på att färdigställa det sista av inkapslingsanläggningen. Tidsplanen ser ut att hålla, enligt ansvarige Jonas Leino.
Att fylla slutförvaret kommer att ta 100 år och förvaringstunnlarna byggs ut medan deponeringen pågår.
När hela lagret är fullt ska det förslutas med samma material som nu sprängs loss och fraktas ut ur tunnlarna. Stenkrosset lagras på markområdet intill Onkalo för att kunna återanvändas. Därefter ska bränslet ligga i slutförvaret för alltid, eller åtminstone 100 000 år innan det blir ofarligt.
Hela slutförvaret kommer när det är klart bestå av cirka sju kilometer tunnlar under marken. De flesta tunnlar är stora nog för att fordon ska kunna köra.
Tidsperspektivet svindlar. Det gör också vägen ned i underjorden.
Vi har nu tagit oss ner till 437 meters djup, nästan längst ned i en uppochnedvänd skyskrapa. Snirklande, leriga serpentinvägar har lett oss till en hålighet stor som en mindre kyrka. Det luktar blöt lera och sprängt berg. Men luften är ändå hyfsat frisk att andas. Ovan jord finns nämligen en jättelik ventilationsanläggning, i en egen byggnad, som ska förse grottgångarna med frisk luft.
Hos Posiva räknar man med att slutförvaret ska klara nästa istid. En istid inträffar en gång på 100 000 år, enligt forskarna. Det innebär alltså att en ny istid kommer komma innan avfallet är ofarligt.
Här ska kopparkapslarna tas om hand när de fraktats ner. Det mesta här nere ska skötas av robotar för att ingen människa ska riskera att utsättas för strålning.
Avfallet är farligt och särskilt illa vore det om det skulle läcka radioaktivitet till grundvattnet som sedan tar sig in i vattentäkter eller brunnar så att människor kommer i kontakt med det. Det är här bentonitleran kommer in, den ska isolera kopparkapseln och se till så att den aldrig kommer i direkt kontakt med vatten.
Kärnavfallet placeras i en gjutjärnskonstruktion som placeras i en kopparkapsel. Kapseln fem centimeter tjock.
Om och hur kopparn skulle kunna korrodera är en tvistefråga i Sverige. När mark- och miljödomstolen granskade frågan enligt miljöbalken ansåg forskare vid Uppsala universitet att risken var liten för att kopparkapslarna skulle spricka, medan forskare vid KTH menade att den var stor. Ingen kan slå fast att ett haveri inte skulle kunna inträffa och det räcker för att det ska finnas tveksamhet. Det är en förklaring till att svenska regeringen dröjt med sitt beslut i frågan.
Tidsplanen som finns nu är att man får tillstånd och börjar deponera år 2025, därefter varvas deponering och utbyggnad innan slutförvaret kan tillslutas cirka år 2120.
Pasi Tuohimaa är övertygad om att Onkalo kommer att bli säkert. När vi journalister ställer frågor om vilka osäkerhetsfaktorer som återstår att hantera svarar han tålmodigt, men stoltheten över att befinna sig mitt i ett "historical moment" lyser igenom. Han återkommer flera gånger till att den här slutförvarsmodellen är "den enda lösningen". Pasi Tuohimaa skämtar om att den svenska modellen blivit den finska modellen. För Finland är pionjären här, det land som först av alla hörsammat EU:s direktiv om att varje kärnkraftsnation själv ska ta hand om sitt avfall. Det går inte att sälja det till något annat land, dumpa det i rymden, eller bara strunta i det.
Tiina Jalonen säger att man på Posiva har ett nära samarbete med SKB. Bland annat tar man fram gemensamma modelleringar.
– Kärnkraften finns och har funnits i många år. Avfallet måste hanteras och vi har en säker metod för det, säger han och skickar en hälsning över sundet:
– Forskningen är gjord, alla papper ligger på bordet, det är bara att fatta beslutet. Vi kan inte lägga detta på nästa generation, säger han.
Han verkar uppriktigt förvånad över den svenska tvehågsenheten.
De två första reaktorerna i Olkiluoto kallas ofta för tvillingar till Forsmark 1 och 2.
När vi tagit oss upp ur underjorden igen är det mörkt ute. I fjärran skymtas kärnkraftverket Olkiluoto. Två reaktorer är, så när som på färgen, förvillande lika Forsmarks diton. Det är inte så konstigt eftersom de är nästan identiska tvillingar, byggda samma tid, 1979–80. Den tredje reaktorn, OL3, drog man i gång med lågeffektstester så sent som den 21 december.
Reaktorn är en av Europas största och kraftiga. Den finska näringsministern Mika Lintilä från finska Centern konstaterade i samband med starten att Olkiluoto nu kommer kunna fortsätta generera "utsläppsfri inhemsk elektricitet som vårt samhälle som elektrifieras verkligen behöver".
Reaktorn skulle stått klar redan 2009 enligt tidplanen, men bygget har försenats flera gånger. Det har också blivit dyrare än planerat, 2019 beräknades kostnaden till 8,5 miljarder euro, eller drygt 87,6 miljarder svenska kronor, enligt finska Yle.
I Sverige finns inga planer på nya reaktorer och de som körs nu ska fasas ut. Klart är att finländarna har en annan syn på kärnkraft än vad vi har på andra sidan Östersjön.