Tornuret med dess unika konstruktion har trasslat i flera år. Verket har krånglat i slagen och har inte hållit tiden. På vintern har tiden gått för sakta, på sommaren för fort. Men nu när antikurmakaren Veikko H Tähtinen lägger sin hand vid det speciella urverket som bara har en timvisare får den fina klenoden åter ny glans.
Veikko H Tähtinen har jobbat som antikurmakare i 20 år. Det här uppdraget är ett av hans mest intressanta tycker han själv, han jobbar ju annars med småklockor och inte med sådana här maffiga pjäser.
Vi träffas vid hans stora verkstad utanför Uppsala. Den ligger ute på landet och man når den efter att ha kört kilometer efter kilometer på slingriga småvägar.
Här jobbar han med själva urverket. Han har det täckt under en filt och när han drar bort skyddet uppenbarar sig en grågrön maskin med många kugghjul gjutna i mässing.
Urverket har så kallad ankargång och är gjort i gammalt smidesjärn. Det drivs med lod och lina och på uret står ”1809. No 8.” ingraverat. Det var det året som lantbrukaren och den produktive urmakaren Johan Marmén (1760–1811), tillverkade urverket, alltså bara tre år före hans död. Johan Marmén som bodde i Marma by i Alunda socken gjorde bland annat tornuret till Alunda kyrka och fasaduret på östra gaveln till Lunda kyrka.
Och visst är det lite märkvärdigt; i samma trakt där Veikko H Tähtinen putsar upp urverket, där producerade Johan Marmén 200 år tidigare föremålet.
– När jag fick urverket för renovering var det skabbigt och oljigt. Tiden hackade och slagverket fungerade inte. Jag fick bort smuts och gammal färg med stålborste. Nu har jag smörjt, oljat in och målat det. Vissa delar var utslitna, så jag har gjort en del nya i stål. Nu är axlar släta och fina igen, ja, urverket har fått en ordentlig genomgång, det har nog inte putsats upp sedan det sattes upp en gång i tiden. Det är viktigt att underhålla ett sådant här gammalt ur. Kyla, väder och vind frestar på. Det behöver smörjas två gånger om året, då hålls det vid evigt liv, säger Veikko H Tähtinen.
I Veikko H Tähtinens verkstad inne i Uppsala har han urtavlan med visare som nu rengjorts. Lös målarfärg har limmats fast, men inget på urtavlan har målats om eller över, då skulle den helt förlorat sitt värde.
Just nu renoveras klockstapeln i Österbybruk. UNT skrev om det för någon vecka sedan. Så fort byggnaden är färdigrustad monteras urverket, urtvala och visare in. Klockstapeln är daterad omkring 1735. Urverket med urtavla och visare är färdigt att monteras in. Då kommer klockan åter att klämta för bofasta och tillfälligt hitresta i Österbybruk och slå på rätt timme dag som natt, urverket har ju bara en visare som visar timmar.
– Det är sorgligt att flera fina tornur runt om i landet i rådhus, på kyrktorn, klockstaplar och andra byggnader står stilla och inte fungerar. Många har ersatts med elektriska urverk. Det hade varit fint om ägarna bevarat de gamla fina klenoderna. I Frankrike och Tyskland är det vanligt att vingårdar har de här gamla mekaniska uren i gott skick. Det är något visst med de gamla tornuren, säger han.