Ulla Nordén är aktiv i Anhörigföreningen i Östhammar och tycker att anhöriga inte tas på allvar. "Vi upplevs som gnälliga mest", säger hon.
Göran Nordén har diagnosen Lewykroppsdemens, vilket bland annat gör att hjärnan inte kan hantera synintryck. Han är mer eller mindre blind och kan inte heller kommunicera hur och vad han känner.
Han har bott hemma fram till sommaren 2022. Då orkade hustrun Ulla Nordén inte längre och bad om avlastning. Det beslutades om växelvård och nu bor han två veckor hemma och två veckor på Lärkbackens korttidsboende i Gimo.
Några dagar innan jul ramlade han på boendet i Gimo och personalen hittade honom på morgonen liggande i torkat blod på golvet. Dagen därpå fördes han till närakut i Uppsala, men trots remiss röntgades han aldrig. I stället beslutades att Göran skulle skickas tillbaka, med uppmaningen om att personalen skulle höra av sig om det inte blev bättre.
Under tiden låg hustrun Ulla Nordén sjuk i covid.
– Jag kunde inte hämta hem honom helt enkelt, så han blev kvar på boendet fram till den 4 januari, säger hon.
När Ulla Nordén väl kom för att hämta honom var maken väldigt medtagen.
– Jag såg ju direkt att han inte mådde bra, hans kinder var insjunkna, ansiktet askgrått och han var orolig. Men man litar ju på att sköterskan har koll.
– Den natten hemma blev hemsk, han var så orolig och hickade hela tiden. Ja, han skällde faktiskt som en hund. Jag fattade ju att han hade ont, så morgonen därpå ringde jag sjukvården, säger hon.
Det slutade på Akademiska sjukhusets akutmottagning. Där röntgades Göran Nordén och läkaren såg då att hans lårben var brutet.
– Han har alltså legat på boendet i 14 dagar med detta. Det ska inte kunna hända, på en plats där det arbetar kunnig och erfaren personal. De borde veta att sådana människor inte kan tala för sig. Göran svarar reflexmässigt nej, när man frågar om han har ont, säger Ulla och det går inte att ta miste på hennes ilska.
– Ja, jag är arg! Fast jag vet att det inte tjänar nåt till.
Hon är kritisk till att närakuten inte röntgade direkt, men också mycket frågande till varför personalen på korttidsboendet inte tog ny kontakt med vården när det inte blev bättre.
Anette Frode, Medicinskt ansvarig sjuksköterska i Östhammars kommun, ska nu utreda händelsen.
Händelseförloppet ska nu nagelfaras för att se var i vårdkedjan det brustit.
Medicinskt ansvarig sjuksköterska Anette Frode i Östhammar är i full färd med att utreda vad som gått fel och vill av den anledningen inte uttala sig förrän utredningen är klar.
– Men vad jag kan bedöma så här långt har korttidsboendet i alla fall gjort vad de kunnat vid tillfället för själva fallolyckan, han togs ju till läkare, säger hon.
Varför han inte röntgades på närakuten i Uppsala, trots att det fanns en remiss från vårdcentralen om det, är oklart. På Uppsala Närakut Aleris är man förtegen om händelsen.
– Det råder ju sekretess. Det jag kan säga är att alla avvikelser gås igenom, vi tittar på hur rutinerna följts. Sen avgörs det om det blir en Lex Maria, säger verksamhetschef Maria Carles.
Nu hoppas hustrun Ulla Nordén att maken ska få plats på ett heltidsboende för dementa. Där tror hon att kunskapen om demens är större.
Ulla Nordén vill inte dra alla i personalen över en kam och menar att det är en brist i systemet som riskerar leda till vanvård. Hon har i sitt yrkesverksamma liv arbetat som undersköterska och är dessutom aktiv i Östhammars anhörigförening.
Men nu har hon rollen som anhörig, en inte alldeles angenäm sits.
– Jag tycker att vi anhöriga måste tas på allvar. Vi berättar hur våra anhöriga ska tas om hand, vad de kan göra och inte, hur deras behov ser ut. Personalen måste ges tid och uppdrag att lyssna på oss, säger hon.