Lennart Sundberg promenerar på kyrkogården utanför Östhammars kyrka. "Här har jag begravt nästan varenda en", säger han.
Östhammars kyrka är stängd när vi träffar Lennart Sundberg. Förr kunde man en vanlig tisdag mitt på dagen gå in och tända ett ljus eller be eller bara fly kylan en stund. Detta är inte lika lätt längre då saker stjäls och kyrkan är stängd oftare. Vi får istället strosa runt på kyrkogården med gravarna omsorgsfullt placerade runtom kyrkan.
– Här har jag begravt nästan varenda en, säger han.
Han slutade som begravningsentreprenör för cirka 15 år sedan. Han hade då arbetat på Fonus i cirka 35 år. Hans bana började dock redan så tidigt som 1961, då han tog över sin fars begravningsbyrå. Det var nästan förutbestämt.
– Jag var med redan i 15-årsåldern och hjälpte pappa med att svepa liken och bära kistorna, så det föll sig naturligt.
Han pratar länge om hur sederna har förändrats. Förut dog man hemma och människor var tvungna att möta döden, något som inte var något konstigt enligt Lennart Sundberg.
– Sveperskor eller anhöriga tog hand om folk som dog. Då dog man hemma. Pappa körde ut på söndagmorgnar och hämtade döda antingen vid brygghus eller vid lövsalar. Då var det stora kalas innan begravningen. Det var snaps på morgonen. Pappa fick tacka nej för att han skulle köra bil. Begravningen följde och sedan fortsatte kalaset efteråt med vilostund följt av mat. Det kunde hålla på i flera dagar.
Den gravklädda gräsmattan där Lennart Sundberg har begravt många människor genom åren.
Nu för tiden är seden en annan. Människor dör i allt högre grad på institutioner såsom sjukhus och äldreboenden. Begravningsbyråer tar hand om allt ifrån att åka dit och hämta kroppen till att ordna med bouppteckningar. Nära anhöriga möter således sällan döden.
– Man har mer och mer fjärmats från döden och följaktligen en stor del av livet på ett sätt. Mycket av det man gjorde förut ingår inte längre. Vi jobbade mycket förut för att de anhöriga skulle delta. Vi hade många som var med och svepte och la i kistan till exempel, säger Lennart Sundberg.
Som Lennart påpekar så intar döden ibland en ganska undanskymd roll i dagens Sverige. Det är dessutom en vanlig uppfattning att det måste vara jobbigt att ta hand om döda kroppar som sitt yrke. Men det är inte något Lennart känns vid överhuvudtaget.
– Det har varit en naturlig del av livet. Man kanske har blivit mer familjär med döden. Det är inte något skrämmande så att säga i och med att jag har varit med så länge. Jag har tagit hand om mina far- och morföräldrar och föräldrar. Klasskamraters alla släktingar. Den döde är inte något problem.
I hans upplevelse är det i stället när sorgen bland anhöriga tränger sig på som det händer något.
– De anhöriga däremot, i mitt fall har jag ofta känt dem. Då tar det hårdare. Det är lika när jag har tagit om mina föräldrar. Själva omhändertagandet av kroppen har aldrig varit några konstigheter. Men sorgen bland efterlevande. Det slår hårdare. Det är det som är jobbigt. Man är trött på kvällarna när man har mött många människor som har sorg.
Lennart Sundberg berättar gärna och länge för UNT om sin tid som begravningsentreprenör. Både för den begravningsbyrå han tog över efter sin far och som kontorschef och marknadsområdeschef för Fonus.
Trots ett helt liv av att jobba med de döda är det få saker som dyker upp när han minns tillbaka. Men en händelse grubblar han fortfarande över. Han berättar om hur man förut begravde dödfödda spädbarn i redan öppna gravar. Man grävde inte en ny grav utan gravsatte barnen på en annan kista, anonymt utan att någon gjorde några noteringar. Detta skapade ibland komplikationer och en av dessa tänker han fortfarande på till och från.
– Det var en mamma som kom till mig efter många år. Hon sa att hon hade sprungit och letat på kyrkogårdar och undrade vilken grav barnet låg i. Jag tyckte det var så jäkligt. Efter det var jag aldrig med på sådant utan att mammorna fick vara med ordentligt och ta hand om barnen och göra som de ville. Det var hemskt synd om den mamman som inte visste. Förstå hennes känsla att inte veta var barnet låg, säger han.
Lennart, som fyllde 80 förra året, lever ett lugnt liv även om han håller igång med att hjälpa folk i olika god man-uppdrag. Han ser också till att komma ut för att träffa lite folk om dagarna.
– Jag saknar kompisarna. Alla kollegor. När man jobbar så tätt ihop, vi var ett gäng väldigt trevliga människor, då blir man nära. Jag gick och drack kaffe i flera år på kontoret efter att jag hade slutat. Sedan vill man inte lägga sig i efter ett tag. Men jag åker fortfarande ut och fikar på morgonen.