Han förlorade sin fru i bussolyckan
Hon hade varit hans livskamrat i 42 år. 27 februari 2007, omkom Katarina Almgren i bussolyckan i Rasbo.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Det snöar den här dagen. På 288:an mellan Uppsala och Östhammar bildas snabbt moddiga spår. Precis så som det gjorde för nästan ett år sedan när Katarina Almgren skulle ta en senare buss än normalt till arbetet. Hon jobbade på Samariterhemmet i Uppsala och maken Roine Almgren, som är pensionär, kunde höra henne pyssla i köket på morgonen. När han själv gått upp ur sängen hittade han lappen på kylskåpet. Den sitter där ännu och nu tar han ner den för att visa.
- Det var det här som gjorde att jag blev orolig, säger han och pekar på busstiderna som Katarina antecknat. En av dem överenstämde med olycksbussen och när han hörde nyheten på radion fick oron ett grepp om honom.
Han ringde till hennes arbetsplats - det första av många, många samtal den där dagen - och kollade om hon kommit fram. Det hade hon inte. Han fick numret till polisen och ringde akuten men ingen kunde ge något besked. Ganska snart kom de tre vuxna barnen hem och tillsammans fortsatte de att söka svar.
- Vi gick som osaliga andar här inne, travade fram och tillbaka mellan telefonen, radion och tv:n. Det var som stora spår efter oss.
Under dagen lyckades de själva få fram uppgift efter uppgift. Nära släktingar som åkt upp till Akademiska kunde rapportera att hon inte fanns bland de skadade. Vid 4-tiden fick de veta att alla överlevande identifierats. När polisen sedan ringde på dörren klockan fem hade insikten redan kommit smygande.
- Ärligt talat var det skönt att få ett besked. Ovissheten är fruktansvärd, det går inte att beskriva med ord. Den dagen var nog det jobbigaste jag upplevt någon gång. Och sedan kom tiden efter...
Roine Almgren berättar om sorgens faser. Hur han först var i ett chocktillstånd där han ibland nästan inte kunde fatta vad som hänt, för att sedan inse att han måste börja anpassa sig till en helt ny situation. Men trots den första tidens chock kunde han också känna med andra.
- Bara några dagar efter olyckan tog jag bussen till Uppsala. Jag satte mig på samma stolsrad där hon suttit och bad chauffören att stanna till på busshållplatsen efter olycksplatsen. Där överlämnade jag en blomma och ett fotografi med alla de blommor jag fått efter Katarinas död till chauffören. Det var många busschaufförer som mådde dåligt efteråt och jag ville att de skulle känna att jag inte hade några hårda känslor gentemot dem. Man kan inte döma en hel yrkesgrupp bara för att det hänt en olycka.
Att komma ut bland folk den där första tiden var arbetssamt.
- De flesta var jättebra men det fanns de som gick stora omvägar också. På en så här liten ort kände alla till vad som hade hänt.
Samtidigt är han oerhört tacksam för det stöd han fått från så många olika håll. En av poliserna som kom med beskedet att Katarina var död, och som han kände lite sedan tidigare, hör fortfarande av sig då och då.
- Och i julas fick jag ett kort från min skolfröken som jag hade när jag gick i första klass i Vettsta skola och som jag inte träffat sedan dess. Det uppskattade jag väldigt mycket.
Men från bussbolagen, Upplands lokaltrafik och KR trafik, var tystnaden total till en början.
- De borde ha hört av sig för att höra hur folk mår men inte ett dugg. Det har gått väldigt ynkligt till. Inte ens en blomma till begravningen skickade de.
Till sist fick han ett brev från vd:n på UL men först efter att hans måg påpekat saken. Och nu är det just mot bussbolagen han riktar sin skarpaste kritik, inte mot den unga busschauffören som åtalats för vårdslöshet i trafiken och vållande till annans död.
- Försäkringsbolagen tar ut extra i premie för dem som är under 24 år. Då tycker jag att det är direkt oansvarigt att sätta någon i den åldern att köra en så här hård busslinje. De borde låta dem köra stadstrafik eller något annat till att börja med. Hon var för ung och för oerfaren och utbildningen för att köra buss är för dålig.
För honom själv tog livet en helt ny vändning den där dagen och steg för steg har han tvingats ta tag i allt som måste ordnas med. Nu har han sålt huset utanför Alunda och inom kort flyttar han till ett radhus närmare samhället.
Fortfarande kan känslan av akut förlust drabba honom.
- Nu när jag har börjat packa känns det svårt. Då kan jag till och med få mardrömmar om nätterna.
Minnena av Katarina är i högsta grad levande. Men numera kan han också minnas glädjen utan att det gör alltför ont. För en tid sedan var han och såg Eskilstunarevyn som han och Katarina skrattade så gott åt tillsammans förra året.
- De sakerna tar jag bra nu. Ibland förvånar jag mig själv. Det går bättre och bättre.
Så jobbar vi med nyheter