En skylt skriker ”mjukglass” med stora bokstäver och frestar varma semesterresenärer med siktet inställt på Öregrund. Fastän klockan knappt slagit tio håller ett gäng tatuerade lastbilschaufförer som bäst på att avsluta sin lunch.
– Vi har öppet från nio på morgonen till nio på kvällen alla dagar, berättar Sead Halilovic som tillsammans med sin fru Merja driver restaurangen.
– Hur många tallrikar kan du bära?
Jag funderar på att säga tre men är osäker på om servitristakterna sitter i. Vore tråkigt om gästerna minns mig som reportern som kraschade alla tallrikarna.
– Två går också bra, säger Sead generöst.
Femton köttflak, smack upp på stekbordet. Sead svettas, men bjuder ändå på ett leende.
– Att stå här vid grillen är som att röka ett paket cigaretter om dagen, fast med skillnaden att den här röken får jag gratis.
Han lutar ryggen bakåt för att komma undan fettstänket, och snuddar nästan vid disken på andra sidan.
– Man får vara smidig och inte ha stor mage som alla andra kockar om man ska få plats här.
Sead har rätt. Det är snålt om utrymme och gång på gång lyckas deras tafatta praktikant blockera dörröppningen för Sead och Merja som ska förbi. De båda har drivit Lyktan tillsammans med Seads kusin och hans fru sedan 2008. Nu drömmer de om en liten restaurang inne i Uppsala, men Sead Halilovic tycker att hyrorna i stan är på tok för höga. Dessutom har han ett och annat att säga om stadsbornas kokkonst.
– Såna här portioner får man inte där inne, säger han och portionerar ut biffarna på porslin. Där måste man gå till ett gatukök och trycka i sig en korv efteråt för att bli mätt. Det är löjligt att man ska betala trehundra spänn för att någon ritat med olja på tallriken.
På uteserveringen sitter Antimo Sternativo som kommit hit tillsammans med Linda Axelsson och deras bägge döttrar.
– Vi är här för att hälsa på Lindas familj. I Italien bor vi i en storstad, så det känns som att komma hem när vi är här. På Lyktan är det genuint och familjärt, säger Antimo och menar att det är detaljerna som gör det.
– Köper man ett barnmål får man alltid en liten present till. I dag fick Maddalena såpbubblor, sist var det ballonger, säger han och blinkar mot dottern.
Under sommarmånaderna har Lyktan omkring sextio lunchgäster per dag. På vintern är det lugnare.
– Då har vi femtio procent färre gäster, berättar Sead Halilovic. Allting blir dyrare då. Huset ska hållas uppvärmt och snöskottning måste ordnas. Sedan efter påsk börjar det äntligen vända. Då får man lite hopp om livet igen om man säger så.
Men nu är det högsäsong och vinterns bekymmer känns avlägsna. Pling plong. Fler gäster.
– Du hänger ju med! Du har känsla för det här! säger Sead uppmuntrande.
Berömmet är smickrande, men faktum är att det enda jag gjort är att rulla in bestick i pappersservetter. Sead verkar dock nöjd med min ringa insats.
– Vi kanske skulle ta och anställa dig.
Samtidigt kliver Tomas Lund och Emil Söderström in på Lyktan. De sommarjobbar på Lunds måleri och har ätit här varje dag i två veckor eftersom de målat om ett hus i närheten. Och än har de inte tröttnat på maten.
– Portionerna är rejäla så man orkar knappt jobba efter att man ätit, säger Emil Söderström och beställer en köttfärslimpa. Det här är nog finaste stället i Gimo. Och de enda som säljer mjukglass!