När E4:an byggdes förbi Uppsala hittades malm som kan ha kommit från brytning i Dannemora redan under 1200-talet. Det första skriftliga beviset är dock från 1481, men oavsett när brytningen inleddes är den central i Dannemoras historia.
– I det dokument som finns från 1481 står att det var silver man hade hittat och ville börja bryta, men det fanns inte så mycket och därför gick man snart över till att bryta järnmalm i stället, säger vallonbruksguiden Lovisa Mattsson.
På 1500-talet köpte Gustav Wasa gruvan och han startade också det första gruvbolaget i Dannemora. Först då inleddes gruvbrytning i större skala och han ville ha järnmalmen till krigsmaterial som kanoner och kanonkulor.
Alla de uppländska bruken var så kallade kronobruk som låg under den svenska kronan, men Gustav Wasa ansåg inte att det fanns tillräckligt bra arbetskraft här. Han tog därför hit tyska bergsmän och smeder.
– Många vet att vallonerna tog hit smideskonsten, men det är inte alla som känner till tysksmidet, säger Lovisa Mattsson.
Skillnaden mellan det tyska och det vallonska smidet är att det förstnämnda skulle gjutas, det sistnämnda smidas. Och för att göra järnet smidbart, måste kolhalten minskas kraftigt.
– Järn som ska gjutas kan bestå av 4 procent kol, det som ska smidas får inte ha mer än 0,2 procent. Dessutom smids det tyska i enbart en härd, medan vallonsmidet använder två härdar.
Vallonernas intåg i de uppländska bruken skedde i början av 1600-talet, sedan Sverige i krig mot Danmark förlorat Älvsborgs fästning.
Den fästningen var Sveriges enda utskeppningshamn åt väster och danskarna krävde en miljon riksdaler silvermynt för att återlämna den. Kungen tog då ut stora mängder skatt av befolkningen, men när det inte räckte sökte han efter utländska finansiärer – för att inte behöva sälja det kungliga silvret.
– Det var då Louis de Geer från Vallonien, Europas rikaste man vid den tiden, kom till undsättning och lånade ut pengar till den svenska kungen. I gengäld fick han arrendera bruken i Lövstabruk, Österby, Gimo och Finspång och snart stod han som ensam ägare till dessa, säger Lovisa Mattsson.
Hjärtat i hela den uppländska bruksverksamheten var Dannemora gruva. Som mest försåg den – i slutet av 1700-talet – 36 bruk med råmaterial och då kom 200 hästförare om dagen till Dannemora för att lämna ved eller kol och hämta järnmalm.
– Det gick åt ohyggliga mängder ved. I gruvan behövdes den för tillmakningsprocessen, där man eldade och sedan spettade loss malmen, och i bruken gick det åt massor av kol i masugnarna och smedjorna, säger Lovisa Mattsson och fortsätter:
– Bara i en masugn där man separerade det rena järnet från slaggprodukterna gick det åt 3000 kolsäckar som vi köper när vi ska grilla. Varje dag.
Tillvaron för arbetarna var hård. Lovisa Mattsson berättar att männen långa perioder var borta i krig och att man då använde sig av kvinnor och barn som arbetskraft.
Det finns dokument som visar att elvaåriga pojkar skickades ner i gruvans mörker, fukt och kyla och att de där fick släpa tunga stenar till tunnor efter tillmakningen. Tunnor som sedan tog järnmalmen upp till marknivå.
– Arbetet pågick från klockan sex på morgonen till sex på kvällen och fick du arbete i gruvan var du dödsdömd. Du kunde aldrig tjäna ihop nog med pengar för att ta dig därifrån.