Gräsöbo återtog släktmark i Estland

Vid andra världskrigets början fanns det runt 8000 estlandssvenskar. De flesta bodde längs den estländska kusten och på öarna utanför kusten där det funnits svenskar sedan 1500-talet. Men med den sovjetiska ockupationen av baltstaterna 1940 kom beskedet att estlandssvenskarna skulle flyttas. Det värdefulla kustområdet var av militär betydelse och en ny flottbas skulle byggas för sovjetiska krigsfartyg.

Tusentals estlandssvenskar flydde under kriget till Sverige eller till Finland. Många hade blivit av med sina hem och sin mark. Andra flydde undan den sovjetiska armén som tvångsrekryterade estländska män till arbetsbataljoner där få överlevde kriget. En av dem som kom till Sverige var Fred Söderbergs mamma som flydde Estland med sin familj. Likt många andra estlandssvenskar bosatte hon sig på östkusten i området kring Norrtälje och Östhammar. Det var där hon träffade Freds pappa, som växt upp på Gräsö.
– Farsan fick tre fruntimmer på köpet när han gifte sig med morsan: Svärmor, farmor och mormor. I vår familj var svenskheten definitivt i minoritet. Det som pratades hemma var en estnisk sorts svenska, säger Fred Söderberg.
Han berättar att ”tanterna” redan tidigt lärde honom om den stora fienden Stalin, han som tagit deras hemland i från dem.
– Jag växte upp som en riktig rysshatare. När Stalin dog 1953 firade farmor med att gå ut i skogen och hämta björklöv. Hon skulle ha dem i bastun där hemma i Estland när de fick tillbaka sina hus. Så blev det ju aldrig tyvärr, säger Fred Söderberg.

Historierna om Rågö, där familjen kom ifrån, följde Fred genom livet. Han växte upp med en inpräglad längtan att återvända till familjens gamla mark. Men det var omöjligt att besöka ön, som sedan kriget blivit ett övningsområde för den sovjetiska flottan. Området var helt avspärrat, även för ester, på grund av en flottbas för atomubåtar som byggts i den närliggande staden Paldiski.
Först några år efter Sovjetunionens fall då de ryska trupperna lämnat Estland fick Fred, hans familj och de släktingar på den estländska sidan som fortfarande var vid liv tillträde till Rågö.
– Det var fruktansvärt fult. Överallt var det stora kratrar efter bomber och artilleribeskjutning. På kyrkogårdarna hade soldaterna grävt upp alla kvinnogravar för att komma åt de silversmycken som kvinnorna begravdes med. Något enstaka hus stod fortfarande upp men i övrigt var det bara ruiner kvar av byarna, säger Fred Söderberg.
Det tog många år till innan Fred och de andra återvändarna fick tillstånd att bruka marken och ännu fler år innan de fick börja bygga hus. I början campade de på platsen där byarna hade legat. Efter några år slog de upp rena svartbyggen på ön, först en utetoa och sen en friggebod. Idag finns fem åretruntboende på den östra ön och flera hus. Ett sjuttiotal kor och lika många getter har tagits dit och marken brukas igen, för första gången på sextio år.

Fred åker ofta tillbaka till Rågö, ibland så ofta som en gång i månaden. Det finns fortfarande mycket kvar att göra på ön.
– Det är ett sår som aldrig kommer att läka helt. Men vi kanske kan återskapa en del av hur det var innan kriget. Vi bygger hus på de grunder som finns kvar och öppnar upp landskapet igen med hjälp av kreaturen. Det är en dröm som förverkligas, även om det kom för sent för de som en gång lämnade Rågö, säger Fred Söderberg.