Glödhet konst - Läs hela artikeln
Från skrot och sand till konst och prydnad. I Alunda gjuteri tillverkas nya urnor till Lövstabruks herrgård. En glödhet process med samma material som användes vid de norduppländska brukens storhetstid. Och det är händerna som är det främsta arbetsredskapet.
— Tjugonio grader varmt är inte så farligt, ropar Lennart Gunnarsson efter att ha granskat den sotsvarta termometern i gjuteriet.
På sommaren kan det vara 45 till 50 grader varmt, så det kan bli ganska svettigt innanför arbetskläderna.
— Man blir rätt varm av själva jobbet också. Det är fysiskt ansträngande, och så är det ju en anspänning eftersom man vet att det inte får bli det minsta fel, säger Mia Mattsson.
Ljudet från fläktarna är nästan öronbedövande. På en minut byts luften ut, men ändå känns det varmt och kvalmigt. Lukten av bränd metall fyller näsan, munnen och hela huvudet.
Men de som arbetar på Alunda gjuteri klagar inte.
— Vi njuter när vi gjuter, säger Göran Mattsson med ett finurligt leende mitt i det sotfläckiga ansiktet.
— Men vi är tvungna att tvätta oss på kvällen, faktiskt, tillägger han.
Tillsammans med sin äldre och ännu sotigare bror Bo Mattsson har han tagit över företaget som startades 1946 av Edvin Wallberg och där Olle Mattsson, brödernas pappa, jobbade i många år.
I grunden arbetar man på samma sätt än i dag. På gården ligger gigantiska högar med tusentals kilo avloppsrör, pumpar, järnspisar och ålderstigna maskiner.
— Det är nästan bara lokalt järn som vi återvinner. Vi vill kunna kontrollera kvaliteten. Om man kan slå sönder det med slägga så är det riktigt gjutjärn. Om det är stål så kröks det bara, säger Mia Mattsson.
Hon berättar om smältprocessen. En enorm kupolugn som sträcker sig genom två våningar fylls på med hundratals kilo gjutjärnsskrot, samt tackjärn och koks. Elden tänds underifrån med en vanlig vedbrasa och kokset hälls på för att få upp hettan.
— Kokset är värmekällan som får järnet att smälta. Sedan kastar vi in kalksten så att slaggprodukter som mässingsbeslag och skruvar flyter upp till ytan och kan skummas av.
Själva gjutningen sker på nedervåningen, och att se hur den går till är rätt fascinerande. Men det är också lätt att förstå att Alunda gjuteri trots önskemål inte kan ta emot skolklasser vid gjutningen. Det går för hett till.
Den flytande, klargula och gnistrande smältan tappas ur ugnen från ett hål vid härdens botten och leds via en ränna ner i en stor hink, eller stålskänk som det kallas. När skänken är fylld täpps hålet till ugnen igen. Här gäller det att hålla undan fötter och händer. Ibland är det svårt att stoppa flödet från härden och då kan lågor slå upp från pölarna av smälta på sandgolvet.
Två personer bär den tunga skänken, som sitter i en ställning, till formarna som ska fyllas.
— Man får absolut inte snubbla, säger Bo Mattsson, som med 35 års erfarenhet vet vad han talar om.
Men trots allt har varken han eller någon annan på gjuteriet råkat riktigt illa ut.
— Några stänk får man på sig. Men det blir bara småsår, aldrig några inflammationer.
Det flytande järnet ska hällas i formar som är gjorda av sand. Dels handlar det om mjuk svartsand, som kan användas hur många gånger som helst, dels om furansand, som stelnar och därmed är förbrukad efter en gjutning. Sanden ligger i sin tur i formar av stål. Försiktigt hälls det flytande järnet ur skänken och ner i formarna. Bo Mattsson står bredvid och talar om när det är fullt.
— Det kan vara besvärligt med nytt gods, när man inte vet hur mycket man ska hälla i, säger Göran Mattsson.
Annars går mycket på gammal vana och rutin. På en dags gjutning går det åt runt fem ton järn. Närmare 300 formar av olika slag fylls upp. När dagens arbete är klart tömmer man ut det smältjärn som finns kvar i ugnen och lägger det helt enkelt i nygrävda gropar på golvet. Det blir fem välfyllda gropar i sandgolvet när UNT är på besök. Till nästa gjutning kan det järnet återanvändas i ugnen. Men det dröjer ända till februari, säger Göran Mattsson.
— Vi gjuter ungefär sju dagar på ett helt kalenderår.
Vid gjutningen jobbar Lennart Gunnarsson och Henrik Mattsson som extra förstärkning. Resten av tiden går åt till för- och efterarbete för Mia, maken Göran och Bo Mattsson. Det är ett mödosamt och tidskrävande jobb att skapa de modeller och formar som ska fyllas.
— Det får inte finns några håligheter, allt måste vara perfekt. Så det gäller att man har gjort hantverket rätt hela vägen, säger Mia Mattsson.
När godset svalnat slår man bort formarna. Därefter ska det blästras och slipas. Vid nyår ska urnorna, 25 större och 30 mindre, vara klara att levereras till Lövstabruk och uppdragsgivaren Statens fastighetsverk. Till sommaren kommer den kända Lövstapelargonen att planteras i de nya urnorna, som ska stå i långa rader vid herrgården ner mot dammen.
Lövstabruks herrgård har en anrik historia. Den byggdes ursprungligen i slutet av 1500-talet, men den nuvarande anläggningen började uppföras på 1720-talet. Släkten de Geer var byggherre och med Louis de Geer inleddes en svensk storhetstid inom svensk järnhantering. Lövstabruk var under ungefär 200 år ett av världens mest exklusiva järnbruk och vid bruket lades den ekonomiska grunden till det svenska stormaktsväldet.
Det var på 1700-talet självklart för en så framgångsrik adelssläkt som de Geer att kunna visa upp en praktfull herrgårdspark med orangeri och välskötta trädgårdsytor.
Men framåt 1900-talet var storhetstiden över. Herrgården såldes 1986 till Stiftelsen Leufsta, som dock inte mäktade med det kostnadskrävande underhållet av herrgården. I mitten av 1990-talet skrev man till regeringen om problemen, och 1997 tog staten över som ägare med Statens fastighetsverk som förvaltare.
— En herrgård har enorma underhållsbehov. Vår uppgift är att bevara den kulturhistoria som finns, och hålla herrgården i gott skick så långt pengarna räcker, säger Per Nelander som är förvaltare för Lövstabruks herrgård.
Till sin hjälp har Statens fastighetsverk en årsbudget på mellan två och fem miljoner kronor för herrgården i Lövstabruk.
— Vi får kampas om pengarna med flera andra, och vilken budget vi får beror också på vilka projekt vi har på gång.
Nyligen har dammluckorna bytts ut i Lövstabruk, och nu är det alltså dags för urnorna i parken. De gamla lerurnorna har blivit ganska medfarna med åren och flera av dem är trasiga. Hur länge de funnits och ingått i parken är okänt.
— Men sannolikt har de funnits med väldigt länge, säger Per Nelander.
Han kontaktade Alunda gjuteri eftersom han visste att gjuteriet nyligen gjort gjutjärnsurnor till Örbyhus slott.
— Det är ett spännande företag. De jobbar hantverksmässigt och med känsla, och det är precis vad vi vill ha.
Släkten de Geers familjevapen, bestående av spetsiga koner som går uppåt och nedåt, samt franska liljor i mitten, pryder de gamla lerurnorna och ska finnas också på de nya urnorna.
— Det blir precis samma utförande. Det enda som skiljer är att färgen blir svart, eftersom det handlar om gjutjärn.
Familjevapnet finns också på fasaden vid herrgården.
— Släktvapnet var som ett slags logotyp. En adelsfamilj fungerade lite grand som ett storföretag i dag, och man märkte sin egendom för att visa att den tillhörde släkten.
Beställningen av nya urnor är långtifrån gratis. Cirka 140 000 kronor kostar kalaset.
— Det är ganska kostsamt, det här är ju ingen billig produktion. Å andra sidan kan gjutjärnsurnorna hålla i flera hundra år, så sett per år blir det inte så dyrt, säger Per Nelander.
Fotnot: Artikeln var införd i UNT 12 december.
Så jobbar vi med nyheter