Själva resan inleddes i slutet av juli. Via Danmark flög Christina Fröjd och de svenska polarforskarna till Kangerlussuaq, en by i västra Grönland. Den lilla orten med 500 invånare ligger i höjd med polcirkeln omkring 17 mil från västkusten, men bara 3 mil från inlandsisen. Där väntade Christina Fröjd en dag och hann cykla upp på en glaciär, bo på en gammal militärbas från kalla krigets dagar och komma i kontakt med lokalbefolkningen.
– Det var i sig en resa. Flyga Herkulesplan till Thule och komma in på amerikansk mark var också fantastiskt. Vi satt och skakade i ett dånande fraktplan.
Den vidare färden med isbrytaren Oden tog fem dagar i stället för beräknade två, på grund av stora mängder packis som ställde till det. Men nu har Oden nått sitt mål: Petermannglaciären i nordvästra Grönland. Christina Fröjd berättar via en ostadig satellittelefon att hon varit vaken hela natten och jobbat med att ta vattenprover på olika djup tillsammans med den internationella forskargruppen som hon följer. Om någon dag ska amerikansk tv komma och filma också.
– Det är som en forskningsexplosion av något okänt. I går gjordes prover från helikoptrar, sedimentprover och i natt gjorde vi vattenprover på olika djup. Forskarna är glada och har fått bra resultat, så det är fin stämning!
Vad gör ni annars ombord?
– Min uppgift har hittills mest varit att bekanta mig med alla och lära mig om deras arbetsuppgifter och projekt. Vi har föreläsningar där forskarna beskriver sina forskningsprojekt. Allt går ut på olika typer av provtagningar som ska få oss att förstå glaciärens ålder, bottensedimentens historia, strömmarnas riktningar, avsmältningens påverkan och så vidare. Det är mycket att lära sig. Har man trots det tid över så finns det ett gym och nu har man precis börjar visa filmer på en liten biograf.
Finns det något som överraskat dig som rör livet på Oden?
– Ja, imponerande är den enorma logistiken, organisationen för att få ihop allt. Det är många nationaliteter, projekt och viljor. Vissa grupper vill att båten ska stå still och andra att den går. Några grupper campar i land och har med isbjörnsvakt, och andra körs ut över dagen. Det är mycket som ska stämma. Regeln verkar vara: ”Hurry up, then wait”. Eller: ”Sätt igång allt sen avbryt”. Men de flesta ombord är lugna och vana. Att jobba i polartrakter är speciellt med vindar och is. Vi har i alla fall inte haft svår dimma ännu.
Ombord finns drygt 80 personer, varav ett tjugotal ingår i besättningen. Resten är främst forskare från ett tiotal olika länder. Christina Fröjd berättar att det är intressant att se hur icke-svenskarna reagerar på ärtsoppa med punsch, bröd, ost, pannkakor och sylt.
– Hur kombineras detta? En del blandar hej vilt medan andra tar efter svenskarna. De undrar om man alltid har lingonsylt till maten...
Har ni sett några isbjörnar?
– Vi har sett en hel del arktiska fåglar, storsäl, många ringsälar och jag såg en isbjörn på långt håll i kikare! Klockan fyra en morgon befann sig en isbjörn precis intill båten. Kaptenen tutade till, men jag förstod inte vad det betydde. Nu vet jag. Nästa gång han tutar hoppas jag vakna och gå ut! Där vi är nu finns mycket säl och då finns också isbjörnar.
I början av september är Christina Fröjd tillbaka på jobbet vid Bruksgymnasiet i Gimo. Hon säger att hon inte haft någon hemlängtan ännu, även om hon tänker på sina nära och kära.
– Vi är så avskärmade. Det är inga nyheter hemifrån, inte mycket prat om hemma utan alla är fokuserade på vad man gör här och nu.