Gård i släktens ägo i 300 år

Det är moddigt på den lilla byvägen in i Braxenbol och det gäller att hålla i ratten för att inte slira i diket. Regnet hänger i luften och ger omgivningen ett grådaskigt skimmer.
För Lars-Erik Eriksson är gården fylld av barndomsminnen. Han minns hur mörkrädd han var när han smög ut till utedasset om kvällen, hur de tio kossorna trängdes i den lilla ladugården och hur han körde hö åt fadern varje lördag.
Men det kollektiva minnet sträcker sig längre än så. Enligt diplomet från den släktgårdsinventering som gjordes 1943 har hans släkt funnits här sedan 1699.
- Fast nu har min halvbror som släktforskat hittat två generationer till och vi kommer att skicka in papprena igen för att få det kompletterat.

Det är en liten, tätt sammanhållen gård med från början sammanlagt nio hus. Bostadshuset, brygghuset och magasinet i grovt rödmålat timmer ligger som en hästsko och bildar en skyddad innergård. En gång var det här den största egna gården i byn.
- Men min farfars far Erik Gustaf Ersson (född 1843) fick ekonomiska problem och i samband med det tog Hargs bruk över.
Därefter följde 130 år som arrendegård.
- Jag minns att pappa körde mycket i skogen på vintern för att betala av arrendet. Att det blev en arrendegård innebar också att man inte rådde över det på samma sätt. Till 1978 fanns här inte något varmvatten och min mor fick aldrig uppleva den moderna vattenklosetten, berättar Lars-Erik.

1973 fick dock släkten erbjudande om att köpa ut gården av Hargs bruk. 1978 såldes korna och 1980 tog Lars-Erik Eriksson över som ägare efter sin far. Men då var hans familj redan rotad i Östhammar och de har valt att hyra ut bostadshuset.
För Lars-Erik Eriksson som redan hade ett släktgårdsdiplom från 1943 var det inte någon större sak att få gården godkänd. Han kompletterade bara med de senaste generationerna. Annars krävs att ägarna kan göra en förteckning över ägarlängderna på gården och släktskapet och skicka till Jordbrukareungdomens förbund (JUF).
Hittills har JUF fått in mellan 300-400 ansökningar om nya släktgårdsdiplom. I släktgårdsinventeringen 1930 räknade man till 1 000 släktgårdar. Men de tidigare inventeringarna gjordes med ålderdomliga metoder och kraven för att bli godkänd var större.

- Vi gissar att man ibland inte accepterade kvinnligt ägarskap. Dessutom skulle man ha ett intyg från Hushållningssällskapet på att gården varit välskött, berättar Bertil Ljungars vid JUF.
Att antalet släktgårdar minskat dramatiskt är ett faktum. Mindre gårdar har slagits ihop till större, jordbruk lagts ner och människor flyttat in till städerna.
Men fortfarande finns en särskild känsla för de här gårdarna bland ägarna.
- Så länge man orkar underhålla byggnaderna så vill jag ha det kvar. Jag har haft svårt för att skiljas ifrån det, säger Lars-Erik Eriksson där han vandrar på gårdsbacken i duggregnet.
Precis som far och farfar, och tidigare generationer före dem.

Gård i släktens ägo i 300 år

I mer än trehundra år har Lars-Erik Erikssons släkt vandrat på gårdsbacken i Braxenbol utanför Hargshamn. Släktgården är en av runt 400 som hittats i den inventering som pågår. Åtta av dem som godkänts hittills finns i Uppsala län.