På brandstationen i Öregrund har ett femtontal personer samlats. Runt ett stort bord diskuteras bröstsmärtor och hjärtstopp. Flera av deltagarna rycker in deltid på brandstationen, andra är upprörda Öregrundsbor.
– Det händer att jag går på stan och ser en ambulans tuta förbi. Då kollar jag så klart på sökaren, men har inte missat något. Varför ska vi ens ha sökare om vi inte larmas? frågar sig Björn Björebäck, styrkeledare vid Öregrunds brandstation.
UNT har tidigare berättat om ett dödsfall från april i år då ambulansen larmades till Öregrund men först var på plats efter tjugo minuter. Brandkåren kontaktades inte. Ambulansledningen menar efter kontroll med larmcentralen att händelseförloppet som beskrivits inte stämmer och att folk är arga på felaktiga grunder. De kan emellertid inte gå in närmare på fallet på grund av patientsekretess.
Serif Mavi är bosatt i Öregrund och var den som ringde SOS efter att ha hittat mannen medvetslös. Han är säker på sin sak.
– Jag hörde en smäll. Han hade ramlat från toalettstolen och blödde. Jag förstod att det var en hjärtinfarkt och ringde efter ambulans. Personen i luren försökte lugna mig och sa hela tiden att en ambulans var på gång. Men det tog exakt tjugo minuter innan den var framme.
Enligt Serif Mavi ringde sedan ambulanspersonalen efter ytterligare en bil. Den var på plats inom fem minuter.
– Varför tog det så lång tid för den första att komma fram? Det kändes som att de inte tog mig på allvar. Jag ringer ju inte SOS för ingenting, säger han.
Brandmännen i Öregrund har märkt en minskning av antalet IVPA-utryckningar. Hittills i år har de åkt på två eller tre stycken. De är överens om att de skulle göra mer nytta om de fick rycka ut till människor med bröstsmärtor.
Per Andersson, verksamhetschef för ambulansenheten, håller inte med.
– Det är olyckligt att brandmännen säger sig rädda liv på patientgrupper de faktiskt inte kan rädda. Jag vet att det kanske inte låter ödmjukt att säga så, men fakta är fakta.
Han refererar till en utredning från Akademiska sjukhuset som gjordes år 2008, femton år efter att IVPA infördes i Uppsala län. Rapporten är en sammanställning över hur räddningstjänstens uppdrag fungerade 1993 – 2007. Underlaget för rapporten samt stickprover från ambulans- och sjukhusjournaler visar på att det kan ha förekommit fall där räddningstjänsten har gett patienter för lite eller felaktig vård vid IVPA.
– För vissa grupper såg vi ingen medicinsk nytta men däremot risk för patienten. Då är det vår uppgift att ta bort det som kan vara farligt, säger Per Andersson och ger exempel på människor med lungsjukdom som kan få andningsstopp om syrgas doseras fel.
Brandmännen i Öregrund förvånas över ambulansledningens uttalanden.
– Jag tycker att vår utbildning är bra. Men om det skulle vara som han säger är det ju utbildningen som det är fel på och ett slag i ansiktet tillbaka på dem, säger styrkeledaren K-G Ramstedt.
Vid IVPA-utryckningar är just syrgas det enda läkemedlet som brandmännen har tillgång till. I en stor del av världen är det rutin att ge syrgas till patienter som misstänks ha hjärtinfarkt. Men vid Akademiska sjukhuset i Uppsala påbörjas snart den största studien i sitt slag om hur effektiv syrgas egentligen är vid sådana tillfällen.
– Det finns inga medicinska belägg för att syrgas skulle göra nytta vid hjärtinfarkt. Det kan teoretiskt sett till och med vara skadligt, säger ambulansöverläkaren Hans Blomberg.
Han ser därför inga skäl till att återgå till IVPA-larm vid bröstsmärtor.
– Vi har inte sett någon medicinsk försämring sedan 2009 som skulle motivera det.
Samma år som bröstsmärtor togs bort från IVPA-listan drabbades ambulansenheten av besparingskrav. Men Per Andersson menar att de strängare kriterierna grundade sig i rapporten från året före och skulle ha genomförts i alla fall.
Innan bröstsmärtor lyftes bort som kriterium år 2009 var det den vanligaste orsaken till IVPA-larm. Sedan dess har utryckningarna i länet minskat från ungefär 1 000 till 650 per år.
– Det beror på en kombination av ändrade kriterier och faktumet att det nu är människor med en annan medicinsk kompetens som bedömer samtalen. En viss volym indikerar inte kvalitet, det viktigaste är att man åker på rätt patienter, säger Per Andersson.
Alla brandmän som deltar i IVPA-utryckningar har gått en grundläggande utbildning på åtta timmar. De måste därutöver delta i repetitionsutbildningar två gånger per år. Utöver syrgas har de bland annat en halvautomatisk hjärtdefibrillator med sig vid utryckning.
Både Per Andersson och Hans Blomberg poängterar att de i grunden är positiva till IVPA-samarbetet.
– Räddningstjänsten kan göra stor nytta vid hjärtstopp. Det gäller även vid större blödningar och när folk sätter i halsen, säger Per Andersson.