Nyligen gick Naturskyddsföreningen ut med den glädjande nyheten att havsörnen ökat kraftigt i antal och inte längre är utrotningshotad i Sverige.
Med den informationen som grund träffar Östra Uppland Alf Sevastik i Östhammar. I nära 50 år har han intresserat sig för havsörnen och han berättar engagerat och inlevelsefullt om såväl den som om andra kustfåglar.
Som länsstyrelsens tillsynsman utmed fågelskyddsområdena under 30 år och med uppdrag som kustfågelinventeringar och miljöövervakningsprogram vid biotestsjön i Forsmark är det heller inte så konstigt att just fåglar utgjort – och utgör – en stor del av hans liv.
– Jag har nog antecknat omkring 65 000 fågelobservationer genom åren.
Kustfåglar i allmänhet och havsörnar i synnerhet. Så skulle hans fågelintresse kunna beskrivas och han drar sig till minnes hur hans örnintresse väcktes.
– Det var i slutet av 1960-talet när jag läste en bok om örnar på biblioteket. Jag blev så fascinerad att jag tog kontakt med författaren Sixten Jonsson och bad att få komma och träffa honom. Han var en storhet i sammanhanget men otroligt jordnära och han kom att bli en förebild för mig, säger Alf Sevastik.
Vid flytten till Östhammar 1970 började Alf sina aktiva studier av havsörn och då var det ingen munter syn. Tre eller möjligtvis fyra par var det han kunde räkna till.
Att havsörnen minskade så kraftigt i antal under 1960- och 1970-talen berodde på miljögifter. Miljögifter som släpptes ut i vattnet, togs upp och lagrades av fisk och sjöfågel och sedan slog till med full kraft mot dem som levde högst upp i näringskedjan. Alltså havsörnen och andra topp-predatorer.
Det var framförallt förmågan att föröka sig som förändrades av de höga halterna av gifter. Det märktes genom att inget eller bara enstaka ägg kläcktes och att ungarna som överlevde därmed blev allt färre.
Det gick så långt att havsörnen nästan utrotades i Sverige, men tack vare ett projekt som Naturskyddsföreningen startade 1971 (Projekt Havsörn) kunde trenden till slut vändas.
– Under decennier stödmatade jag örnarna och jag lade ut mat på många ställen längs kusten. Från november till mars–april körde jag varje år ut ungefär tre ton giftfri gris, som jag hämtade hos olika grisbönder och på slakterier, säger Alf Sevastik.
De senaste åren har han dock inte stödmatat, av den enkla anledningen att örnarna blivit fler i antal och att de återigen förökar sig normalt.
Nu uppskattar Alf Sevastik att det finns ett hundratal havsörnar i Uppsala län. Varje gång han är ute vid kusten ser han örnar och de har blivit så många att de tvingats krympa sina revir.
Kan man säga att det i dag finns för många havsörnar?
– Jag har jobbat med havsörnen länge, men jag ser mig ändå inte som någon expert i ämnet och därför kan jag inte svara på den frågan. Men precis som med alla andra djurarter kommer havsörnens antal troligen att självregleras. Blir de för många kan de konkurrera ut varandra både när det gäller mat och boplatser och så kan de drabbas av sjukdomar.
Alf Sevastik höjer också ett varningens finger och säger att faran för havsörnen inte är över för att nedgången nu förbytts i uppgång. Nya okända miljögifter och även gamla gifter som finns lagrade i naturen utgör fortfarande ett hot och därför är det nödvändigt att fortsätta hålla de mäktiga fåglarna under uppsikt.
– Jag uppmanar verkligen alla att titta på örnarna, eftersom de ger en fantastisk naturupplevelse. Men jag inte gillar tävlingsmomentet där en del som fotograferar hela tiden ska försöka bräcka varandra, säger han.