Vitalii Sehodnio levererar hjälpsändningar till behövande i Ukraina, innan flykten.
Det är inte lätt, men det går. Vi kommunicerar stapplande på våra respektive modersmål via Google translate, jag och Valentyna Diolyk. Hon talar in svaren på frågorna, ibland med en sådan iver att inte ens Google hänger med.
För Valentyna går livet i Öregrund ut på att underlätta för dottern Liudmila Sehodnia och hennes man Vitalii Sehodnio. De har nämligen sex barn i åldrarna 16 – 2 år att hålla reda på.
– När det stod klart att vi måste fly lämnade jag allt och följde med. Min dotter och hennes man kan inte ta sig till ett främmande land med alla dessa barn utan hjälp, säger Valentyna Diolyk.
Familjen kommer från staden Khmelnytsky, i västra Ukraina. I storlek någonstans mellan Uppsala och Malmö. Hon berättar att hennes svärson arbetat som volontär och missionär. I början av 2022 med fokus på att hjälpa andra på flykt undan kriget. Vitalii fraktade förnödenheter i sin lastbil, till fronten i Luhanskregionen.
– Men till slut blev det för farligt, han gav bort sin lastbil, till en kyrka och så flydde vi, berättar Valentyna.
Bakom sig lämnade hon släkt och vänner, bland annat en son och ännu ett barnbarn.
Vänner i Linköping övertalade familjen att ta sig till Sverige och Migrationsverket placerade dem till slut i Öregrund.
Liudmila Sehodnia längst till höger med alla sex barnen.
Familjen bor i två lägenheter i Blomtorp, Öregrund. På ovanvåningen bor Liudmila och Vitalii med barnen David, 16, som går på Bruksgymnasiet i Gimo, Andreas, 14, som fått plats på Frösåkersskolan i Östhammar, samt Nikita, 12, och Denis, 6, som går i skolan i Öregrund. Tvillingarna Ilja och Kiril, 2, sover med mormor en trappa ned, annars blir det för trångt.
Med mormor är livet inte särskilt trist när man fyllt två. Om någon kan konsten att pyssla så är det Valentyna Diolyk. Hennes tvåa i Öregrund är proppfull av handgjorda pynt, leksaker och tavlor, det mesta har julkänsla och många delar är återgivna i de ukrainska färgerna gult och blått. Mycket har skapats av papper eller saker som Valentyna hittat ute i den Öregrundska naturen. Men så är hon ju förskollärare också. Van att ta hand om barn, bra på att vika saker i papier-maché.
Valentyna Diolyks lägenhet i Öregrund är fylld av hennes skapelser. "Hon kan göra vad som helst av ingenting", som en av hennes nyvunna vänner i Öregrund säger.
– Jag har ju inget jobb längre och har tiden, dessutom tycker jag det är roligt. Jag försöker att inte inkräkta för mycket på min dotters och Vitaliis liv, de behöver känna att de har en egen sfär, säger hon.
Vitalii har fått jobb på Öregrundsföretaget Arronet. Men Liudmila är fortfarande hemma med de minsta. Valentyna säger att hon vill att dottern får ett jobb, kanske i något kök.
– Hon är bra på att laga mat!
Valentyna Diolyk hoppas att dottern Liudmila Sehodnia ska finna ett arbete. "Jag tar hand om de minsta, så hon kan jobba."
Jag ställer den där frågan man bara ställer när man är en privilegierad människa som inte tvingats lämna sitt hem hals över huvud medan bomberna faller.
"Trivs ni här?"
– Vi har allt vi behöver och får hjälp från många snälla människor. Vi har trygghet, el, vatten och värme, till skillnad från de som är kvar i Ukraina. Vi gråter för dem, lider med dem, säger hon.
Familjen försöker hjälpa sina närmaste och skickar hem saker som kan underlätta livet i krigszonen, som termosar och ficklampor, lite pengar, om de kan undvara något.
– Men visst längtar vi hem, säger Valentyna.
– Särskilt de äldre barnen saknar sina kompisar i Ukraina. Ibland är vi väldigt ledsna.
Hela familjen: Från vänster Nikita 12, David 16, Andreas 14, pappa Vitalii och mamma Liudmila, i vagnen sitter Ilja och Kiril, 2, och bredvid står Denis 6.
Valentyna Diolyk tycker att Öregrund påminner om Odessa, en stad i södra Ukraina som ligger henne extra varmt om hjärtat.
– Där bor min bror. När jag ser havet här och båtarna är jag nära honom. Naturen har en läkande kraft, säger hon och ler med blanka ögon.
– Jag ber till Gud varje dag om fred, men jag är rädd att kriget kommer pågå minst ett år till.
Valentyna räknar sen upp namn på alla som hjälper familjen och uttrycker sin tacksamhet över deras välvilja.
Valentyna Diolyk pysslar en hel del med sina barnbarn. Här med tvillingarna Kiril och Ilja, 2 år.
Kontakten mellan oss har förmedlats via en Öregrundsbo, Yvonne Ahtaanluoma - Pettersson, som hjälper familjen med allt möjligt.
Just nu jagar hon vinteroveraller till tvååringarna.
– Det vore så mycket enklare att bara hälla in dem i overaller istället för att krångla med jacka och byxor. De är som barn är i den åldern, busiga och hala som ålar, säger Yvonne, som sitter med oss när vi pratar.
Hon berättar att familjen är religiös, så pass att tvillingarna stannar upp och lägger händerna på hjärtat när kyrkklockorna i Öregrund klämtar.
– När jag frågade en av dem vad de önskade sig till julklapp svarade han: "Fred, är det enda jag önskar." Då kan jag säga att mitt hjärta brast lite, säger hon.