Fartblind gps-vägrare leder loppet

Telefonen ringer sju gånger på en timme. Pernilla Ingvarsson svarar, lyssnar, lotsar vidare och lägger på. Metodiskt, kaotiskt.
– Bilden av mig, pekandes med hela handen, är nog välkänd för många. Jag har lärt mig att inte knussla och att vara rak och tydlig, säger hon och tar sig för den putande magen.
– Mm, nummer tre är på gång.
Det är mycket som ska ordnas när Roslagsloppet firar femtio år. 200 båtar är anmälda, 31 fler än rekordet från 1991. I år startar de tävlande vid Trälhavet och utöver de 140 tävlingsbåtarna kommer 60 förare att delta i classic, veteranklassen med båtar från 60-, 70- och 80-talet.
– Det är fantastiskt att så många anmälningar kommit in. Vi har allt från gamla 60-talsbåtar till ”cigaretter”, avlånga amerikanare, så det kommer bli en hel drös skönheter som tar upp hamnen i Öregrund, säger Pernilla Ingvarsson.

Hon ledde sin första båttävling som artonåring. Då var hon en av de yngsta tävlingsledarna någonsin och fick ta en del skit. Nu är Pernilla Ingvarsson rutinerad och har varit med i ledningen för Båtveckan i sex år. Under årets Roslagslopp tar pappa Björn Blomquist över som tävlingsledare för det femtionde året sedan starten 1962. Pernilla blir biträdande ledare och projektleder hela arrangemanget.
– Det kommer gå bra, jag och pappa har varit i båtsammanhang tillsammans så länge jag kan minnas. Efter det här så har vi bara en sak kvar, att köra ett lopp ihop, säger hon.

Och visst var det pappa Björn som fick Pernilla Ingvarsson in i racingen.
– Vad ska jag säga, jag har följt med pappa på tävlingar sedan jag var liten och har alltid varit med på tävlingar, till min mors förtret. Den första tävlingen jag deltog i var -89, då var jag 14 och körde en båt som min far och jag snickrat ihop. Det var en T400 med en gammal Penta-motor och var varken vacker eller snabb, ramen var större än själva skrovet och pappa hade tagit fram sticksågen och kapat kanterna på den. Det blev lite snett och vint och jag och brorsan tyckte att den liknade en padda. Så vi döpte den till ”Froggy”.
Hur gick det?
– Jag blev bästa tjej, mer än så behöver vi inte säga.

Efter första året som förare sadlade Pernilla Ingvarsson om och började navigera. Första tävlingen som navigatör körde hon med Mattias Wilson, laget vann SM-silver och kom femma i Roslagsloppet. Men det kunde ha gått illa.
– Före Kappelskär får vi skär, det är när båten möter en av vågorna på sidan så att hela skrovet lyfter och man får en så kallad prop-ride (när bara propellern nuddar vattenytan). Båten kränger runt och lägger sig på tvären, i 90 graders vinkel, och då tänkte jag, det var det. Men som tur var klarade vi oss. Visst har jag fått lite blåmärken både inne och ute under åren, men det kan vara trevligt att se vattenytan från undersidan ibland också, säger hon med ett leende.

Pernilla Ingvarsson är självutnämnd gps-vägrare. Det enda hon har med sig i båten när hon navigerar är ett sjökort, en kompass och en syrenpinne.
– Vissa kör med utrop men jag har insett att pinnen är det bästa sättet att kommunicera. En smäll på höger axel betyder sväng åt höger, en smäll på huvudet betyder kör på, det är enkelt. Ibland måste man uppmuntra föraren och få honom eller henne att inse att allt är okej. I en hög våg kan en pinne i huvudet till och med vara lugnande.