UNT var med när sverigefinländarna i Kiiriminna-kören övade in ett tangonummer i en gymnastikhall i Gimo. Tangonumret bär på mycket symbolik. Det handlar drömmen om ett bättre liv, men också om generationsskifte, om att byta land och språk.
Först kommer dragspelet upp på den tänkta scenen och rummet fylls av den finska tangons eldiga melankoli. Så går de äldre i kören ut på golvet. De sjunger på finska om ett sagoland på andra sidan havet. Paavo Lahtti sjunger med. Han står i främsta raden, har tagit av sig den svarta kepsen och kammat bak sitt gråa hår.
Efter några verser ger de äldre plats åt de yngre i kören, de är barn och barnbarn till de andra och de yngre fortsätter sången på svenska: "Bortom vida havet finns där någonstans ett land. Ack om jag blott en enda gång fick flyga över dit. Då skulle jag bli stannfågel och aldrig komma hit."
Paavo Lahtti och många andra sverigefinländare har gjort en liknande resa. Paavo kom till Sverige på sextiotalet, i Finland fanns inte något kvar för honom, inte ens jobben i skogen räckte till och han började jobba på pappersbruket i Hallstavik.
– Jag hade inte kunnat bo kvar där i Österbotten. Jag hade kanske inte hungrat till döds, men det hade varit fattigt, säger Paavo Lahtti.
Då var han tjugo år och nu har tiden gått, Paavo Lahtti blev en stannfågel och har blivit 68 år gammal. På en bänk längs sidan av gymnastiksalen sitter hans livskamrat och fru, Irja Lahtti, även hon arbetade på pappersbruket.
– Jag såg en ljushårig tjej med röd toppluva som gick före mig på vägen till hamnen, berättar Paavo Lahtti med ett förtjust leende.
Under sextio-, sjuttio- och åttiotalen kom en halv miljon finländare till Sverige för att arbeta i industrier och gruvor. Många kom till Östhammar och, enligt en stor kartläggning som Sisu radion gjort, bor nu omkring 800 finlandsfödda i kommunen och uppemot hälten av dem är 65 år eller äldre. Nationalitet och etnicitet får enligt lag inte registreras och därför baseras siffrorna på anonyma svar.
Irja och Paavo bor i Österbybruk. De flyttade så småningom dit för att jobba på stålverket och där har de sen bott kvar med sina barn. Irjas finska forsar fram i humoristiska anekdoter, men med åren har svenskan blivit svår att komma ihåg.
– Jag förstår mycket, men jag pratar inte så bra och det blir svårt i sjukvården. De gånger jag bett om tolk så har jag inte heller fått det, berättar Irja Lahtti.
Irja är 73 år och på frågan om framtiden och tankar på att kanske bo på äldreboende så växlar hon över till finska.
– Om det blir så för mig, att jag hamnar på äldreboende, känns det tryggare att bo på en finsk avdelning. Det är så viktigt med någon som läser högt ur tidningen eller som småpratar lite, annars blir det nog ensamt, säger Irja Lahtti.
Anna-Maija Högström är körledare i Kiiriminna-kören. Hon är själv sverigefinländare och har precis gått i pension från sitt arbete som samordnare för det finska förvaltningsområdet på Östhammars kommun, där hon har drivit på för att kommunen ska starta en finskpråkig avdelning inom äldreomsorgen.
– Att bo på äldreboende väcker ofta tankar på döden, dementa blir ofta ängsliga och oroliga. Om då ingen förstår vad man säger blir känslan av isolering och oro ännu starkare, säger hon.
Paavo Lahtti håller med.
– Ja, då är man nog rädd. Sådana svåra saker som rädsla för döden pratar man helst om på sitt eget språk.