De är övertygade om att en minskad bemanning innebär sämre vård och omsorg för deras anhöriga.
Monica Jakobssons far bor sedan flera år på Parkvägen 7–9. Det är något hon värdesätter. Hon framhåller den kompetenta personalen.
– Det är som en dröm. Jag känner mig trygg och lugn när går här ifrån, säger hon.
Även Sune Andersson är nöjd. Hans hustru har bott på Parkvägen 7–9 sedan ett halvår. Han berättar att personalen hör av sig så fort det är något de behöver berätta.
– Kontakten mellan oss anhöriga och personalen är väldigt bra, det är så lätt att tala med dem, säger han.
Men nu är de oroliga för att situationen ska försämras. Monica Jakobsson tror inte att verksamheten kan fungera som den ska. Hon och Sune Andersson befarar att deras anhöriga inte får komma ut i fortsättningen. I dag vet de att det alltid finns personal till hands och deras anhöriga behöver aldrig känna sig ensamma. Men nu går utvecklingen åt fel håll.
Även Monica Jakobsson tror att personal lämnar arbetet om det blir för tufft.
– De orkar inte med belastningen och känner sig otillräckliga om arbetsbördan blir för stor. Man måste vara en särskild sorts person för att klara av arbetet här, säger hon.
Mona Stoll som arbetar som undersköterska på det särskilda boendet tror att det blir svårt att rekrytera personal i framtiden. Få unga vill utbilda sig för en framtid inom vård och omsorg i dag.
– Vad ska arbetsgivaren locka med om både lönen och arbetstiden är dålig?