Hur skulle Sverige klara en kärnkraftsolycka idag? Det är en av de frågor som Strålsäkerhetsmyndigheten (SS) funderat på. Och vid genomgången hittar man flera problemområden när det gäller den nationella strålskyddsberedskapen.
Bland annat konstaterar man att många personer med stor kunskap, eller djup kompetens som man kallar det, har gått i pension de senaste åren eller är på väg att pensionera sig. ”Ett stort nytt problem är att kompetensen i allmänhet inom kärnsäkerhet och strålskyddsberedskap blivit grundare”, skriver myndigheten i sin rapport.
De unga som anställts har förhållandevis liten erfarenhet inom området och det tar ”tjugotalet år av yrkesverksamhet att få djup erfarenhet”. Behovet av en ny generation av specialister är stort och för att de ska få en bra grund att stå på måste det finnas utbildningar på universitet och högskolor.
– Det har inte funnits så mycket utbildningar på universitetsnivå kopplad till kärnenergiberedskap. Det här är ett litet område och det har saknats större efterfrågan tidigare, säger Lynn Hubbard, enhetschef på Strålsäkerhetsmyndigheten.
Hon tillägger att utbildningar nu håller på att dra igång bland annat vid Göteborgs universitet som ett komplement till utbildningen av sjukhusfysiker.
Men även när det gäller övningar har det blivit sämre. ”Ett akut problem är att utbildningar och övningar av kärnenergiberedskapen inte genomförs i den omfattning som krävs för att vidmakthålla kompetens och förmåga hos nya generationer personal”, skriver utredarna.
I många år efter 1980/81 när beredskapen byggdes ut hölls ”återkommande, centralt samordnade, utbildningar i hantering av kärnkraftsolyckor”. Sådana utbildningar har inte genomförts de senaste åren.
Har man slappnat av i takt med att Tjernobylolyckan faller alltmer i glömska?
– Ja, precis. De flesta som var med då jobbar inte kvar längre. Men för att vi ska ha en bra beredskap är det viktigt att öva, säger Lynn Hubbard.
Visserligen håller kärnkraftslänen årliga övningar för delar av länsstyrelsens organisation, men totalövningar där alla ansvariga myndigheter samverkar sker inte särskilt ofta. I fortsättningen hoppas SSM att sådana övningar ska kunna genomföras vartannat år enligt ett rullande schema mellan de tre kärnkraftlänen.
Även när det gäller räddningstjänsten finns det brister. De speciella instruktörer som finns hos räddningstjänst, polis och ambulanssjukvård har bara ett par dagars teoretisk undervisning.
Något som SSM anser är ”otillräckligt för att klara en räddningsinsats i kraftig strålmiljö”.
Personalens förmåga att ta sig an ett sådant uppdrag anses vara ”mycket bristfällig” och det ställs nu krav på ytterligare vidareutbildning.
Samtidigt säger SSM att krishanteringsförmågan för den här typen av händelser generellt är god.
En del saker har också blivit bättre på senare år. Det handlar om tekniska system för kommunikation, prognosmodeller för atmosfärisk spridning och förmåga till provtagning, mätning och analys.
– Jag tycker fortfarande att den svenska kärnenergiberedskapen på många sätt är bra men vi måste vara medvetna om bristerna och försöka åtgärda dem och det är precis det vi gör nu, säger Lynn Hubbard.