I duggregnet står några Sandvikanställda och trampar otåligt utanför bussen. Efter en vinkning från chauffören kliver de på. De fyra britsarna fylls snabbt och en smidig skytteltrafik råder mellan blodgivarna och kylskåpet där påsarna förvaras. ”Man får inte lida av klaustrofobi här inne”, skrattar en tjej från en av britsarna.
Akademiska sjukhuset började med mobil tappning av blod på sextiotalet. Då välkomnades man in i en liten husvagn med plats för två blodgivare. Sedan dess har flera fordon hunnit skrotas och bytas ut mot större och modernare varianter. Lena Lager är biomedicinsk analytiker och jobbar i vanliga fall på blodcentralen i Uppsala, men åker ut med blodbussen var sjätte vecka.
– Enda skillnaden är väl att vi jobbar på mindre yta här. Och så brukar det vara lite trevligare stämning, säger hon.
Utsträckt på en av britsarna ligger Åke Svenson. Han jobbar som skyddssamarit på Sandvik och tycker att det är smidigt att kunna ge blod på arbetstid.
– Man får en chans att koppla av och vila lite. Samtidigt får man ju en koll på att kroppen mår bra, säger han.
I Uppsala län finns omkring 14 000 blodgivare men fler behövs. Akademiska sjukhuset behöver mer än 500 påsar blod per vecka. Antalet operationer har de senaste åren ökat samtidigt som många trogna blodgivare börjar komma upp i åren och inte längre får ge blod på grund av medicinering.
– Många unga kan inte heller ge på grund av karensreglerna – man får till exempel inte ge blod om man nyligen tatuerat sig eller besökt vissa länder. Sedan tror jag inte att folk vet hur stort behovet är, men modern sjukvård kräver faktiskt blodgivare, säger Lena Lager.
Gunilla Mattsson har precis gett en dos på 4,5 deciliter blod och som tack fått smörgås, juice och järntabletter av busschauffören. Tidigare var hon livrädd för sprutor.
– Men så fick min son diabetes. Jag lovade honom att om du klarar att ta sprutor så gör jag det också. Nu har jag gett blod i åtta år och det är inte nervöst alls. Men i början såg jag nog skräckslagen ut, säger hon.
En tredjedel av länets blodgivningar sker i blodbussen och Per-Olof Jansson medger att det är bekvämt.
– Jag har varit blodgivare sedan 1977 och gjort över 80 tappningar. Men jag tror inte att jag hade gett så här mycket blod om inte bussen funnits här, säger han.